Rjukan

1934 byggde Norsk Hydro en fabrik för tillverkning av tungt vatten i Vemork strax väster om Rjukan. Fabriken byggdes i anslutning till en befintlig kraftstation varifrån fabriken hämtade sin elektricitet. Tungt vatten var ett ämne som behövdes för att framställa en atombomb. Men vid den här tidpunkten var forskningen ännu i sin linda och kunskaperna kring användningen av tungt vatten var bristfällig. Det är därför felaktigt att prata i termer om att tyskarna förstod vad en atombomb var på samma sätt som vi gör idag. Men när tyskarna ockuperade Norge 1940 och visade intresse för fabriken i Vemork förstod britterna att något kunde vara i görningen. Det brittiska SOE (Special Operations Executive) började genast att planera aktioner mot fabriken för att stoppa tillverkningen.

Norska agenter i Storbritannien började förberedas i all hast och i mars 1942 släpptes Einar Skinnarland ned med fallskärm över Rjukan området (Operation Grouse). Einar hade lokal kännedom över området och hans uppgift var att samla in underätteler om fabriken för att på så vis bereda mark för framtida aktioner. I oktober 1942 släpptes ytterligare fyra norska agenter ner över Rjukan. Även dessa hade god lokal kännedom om området. Deras uppgift var att tillsammans med Einar förbereda en brittisk räd mot fabriken i november samma år. Bl.a. skulle de hitta lämpliga platser för glidflygplanen att landa och visa vägen till fabriken. Men räden (Operation Freshmen) som var tänkt att genomföras av brittiska ingenjörstrupper blev ett misslyckande. Dåligt väder och illa planering ledde till att båda glidflygplanen kraschade. Det ena bogserplanet kraschade också men det andra lyckades med nöd och näppe ta sig tillbaka till Storbritannien. De soldater och besättningsmän som inte dog vid kraschen tillfångatogs, förhördes och avrättades.

Men SOE lät sig inte avskräckas av detta. De norska agenterna blev kvar och tillbringade vintern i vildmarken i väntan på en ny operation. Hunger och kyla var ständigt närvarande och Gestapo hade fått nys om att något var i görningen. I mitten på februari 1943 landade med fallskärm sex st. norska sabotörer. Efter visst besvär fick de kontakt med de norska agenterna och började förbereda räden. Den 27 februari påbörjades Operation Gunnerside. De norska sabotörerna lyckades oupptäckta ta sig in i anläggningen och placera ut sprängladdningar på tunnorna med tungt vatten. Sabotörerna lyckades även smita ut utan att bli upptäckta och sprängladdningarna detonerade som planerat och förstörde det tunga vattnet. Trots att ca 3000 tyskar genomsökte området lyckades sabotörerna komma undan. Fem utav sabotörerna flydde hela vägen till Sverige och två andra flydde till Oslo.

Men tyskarna kunde återuppta produktionen inom några månader. SOE förstod att ännu en räd inte vara att tänka på eftersom den tyska bevakningen kraftigt hade förstärkts. Det enda alternativet som stod till buds var att flygbomba fabriken. Den 16 och 18 november 1943 bombades fabriken och skadades så pass allvarligt att tyskarna ansåg att det inte var lönt att återuppta produktionen. Under bombningen dödades också civila vilket ledde till motsättningar mellan den norska exilregeringen och britterna. Från tysk sida insåg man det lönlösa med att återuppta produktionen och de beslöt därför att flytta produktionen till Tyskland. I detta ingick bl.a. att flytta det tunga vattnet som producerats. SOE kände givetvis till detta och gav i uppdrag till en norsk agent, Knut Haukelid, att förstöra tunnorna med tungt vatten.

Tillsammans med två andra lyckades han placera en sprängladdning på den färja, S/F Hydro, som transporterade järnvägsvagnarna med det tunga vattnet. På kvällen den 20 februari detonerade sprängladdningen och både färja och det tunga vattnet försvann ner i djupet. En konsekvens blev att fjorton norska medborgare drunknade när färjan sjönk. Men den tyska ambitionen att framställa en atombomb hade ånyo drabbats av missöden. Det är egentligen ganska osäkert hur långt tyskarna hade kommit i sin atomforskning och vilken utsträckning händelserna i Rjukan påverkade detta. Den tyska atomforskningen låg ännu mer eller mindre i sin linda och någon atombomb stod inte för dörren. Händelserna i Rjukan ska därför inte överskattas, men den ska heller inte underskattas eftersom den kanske hindrade tyskarna från att ta sig ur sin linda.