Auschwitz III – Monowitz


Monowitz ligger ca fem kilometer öster om Auschwitz I – Stammlager i ett område som heter Monovice (tyska Monowitz) och där började den tyska industrijätten IG Farben (Interessen-Gemeinschaft Farbenindustrie AG) i april 1941 att bygga en fabrik för produktion av syntetgummi och syntetbränsle. Fokus låg främst på syntetgummi och eftersom gummit kallades för Buna kallades fabriken för Buna-Werke. IG Farben hade haft ett nära samarbete med SS redan innan kriget och detta samarbete fortsatte under kriget. En bidragande orsak till att IG Farben valde just Monowitz för sin tillverkning var att de kunde hyra billig arbetskraft från det närliggande Auschwitz I och II. Inledningsvis tvingades fångarna som skulle arbeta med att bygga fabriken att gå till fabriken. Detta visade sig dock ta mycket tid i anspråk så därför kom de att transporteras med järnväg. Men i takt med att efterfrågan på arbetskraft ökade bestämde Auschwitz ledning att bygga ett fångläger i anslutning till fabriken. Detta fångläger började byggas av fångar i oktober 1942 strax sydöst om fabriken.  Det nya lägret kallades för Auschwitz III – Monowitz och var till ytan ungefär lika stort som Auschwitz I. Lägrets fångar kom uteslutande att utnyttjas för slavarbete i Buna-Werke. I november 1943 blev lägret självständigt med knappt trettio satellitläger. Kommendant fram till befrielsen i januari 1945 var SS-Hauptsturmführer Heinrich Schwarz (dömd till döden och hängd 1947).

Det högsta antalet fångar uppnåddes i juli 1944 då ca 11 000 fångar fanns registrerade. Sammanlagt hamnade ca 35 000 i lägret under dess existens och pga. det hårda slavarbetet dog inte mindre 25 000 fångar. Regelbundna selektioner av SS läkare var vanligt för att gallra ut svaga och sjuka fångar som inte längre ansågs vara produktiva. Dessa skickades som oftast till Birkenaus gaskammare. Auschwitz III – Monowitz var kanske ur tyskt perspektiv det viktigaste av samtliga tre läger i Auschwitz. Syftet med fabriken var att producera gummi (och bränsle) som var nödvändiga för den tyska krigsindustrin. Detta kände de allierade givetvis till och av den anledningen bombades fabriken vid fyra tillfällen (augusti – december 1944). Viss skada uppstod men inte större än att bygget kunde fortgå. Övriga två läger bombades inte. Någon tillverkning av syntetgummi hann aldrig påbörjas och endast en obetydlig mängd bränsle och olja producerades. I januari 1945 började SS evakuera lägret och fångarna tvingades ut på s.k. dödsmarscher till andra läger. Lägret befriades samtidigt som de två andra Auschwitz lägren den 27 januari 1945. Då fanns ca 650 fångar kvar i lägret.

Nuvarande status: Delvis bevarat/raserat med monument (2015).

Adress: ul. Chemików, 32-600 Oswiecim (Buna-Werke). ul. Bartosza Glowackiego, 32-600 Oswiecim (Camp area).

Att ta sig dit: Bil.

Kommentar:

Efter kriget återupptogs den industriella verksamheten i Buna-Werke medan fånglägret revs för att göra plats för privata tomter. Runt Buna-Werke finns muren som omgav fabriken kvar. Vakttornen med tillhörande små skyddsbunkrar som skulle skydda vakterna i händelse av flyganfall finns också kvar. Ingetdera är dock en del utav museet eller står under museets beskydd. Vid den forna entrén till Buna-Werke genom vilken fångarna passerade på väg till och från arbetet finns det ett monument och vid fånglägret finns ytterligare ett minnesmonument.

Enligt museet finns det ingenting kvar av fånglägret, men lite varstans finns det kvarlämningar i form av fallfärdiga baracker, fundament, lägerstolpar och bunkrar. Det mesta återfinns på privat mark där en del historiska byggnader används som exempelvis förråd. Det finns flera troliga förklaringar till varför museet säger att det inte finns något att se vid fånglägret. En orsak kan vara att man är mån om att besökarna ska tillbringa tid vid det som är museet, det är ju ändå där som Auschwitz historia beskrivs. En annan orsak kan vara att flertalet av byggnaderna finns på privat mark vars ägare inte vill ha nyfikna turister kring tomten eller t.o.m. obehöriga som gör intrång på privat mark.

Ytterligare en trolig orsak kan vara att museet vill skydda barackerna. Genom att medvetet hävda att det inte finns något att se så begränsas antalet besökare. Skulle antalet turister öka finns givetvis risken för att byggnaderna skadas eller förstörs och risken finns också att tomtägarna river byggnaderna pga. nyfikna turister. Detta är något som museet givetvis vill undvika. Även vid Auschwitz I och II finns det flera byggnader utanför det officiella museet som tillhörde lägret som (2015) antingen är förfallna, övergivna eller används i andra syften.

Litteraturtips: Rees, Laurence: Auschwitz – Den slutgiltiga lösningen (2007).