Belzec

I sydöstra Polen upprättade nazisterna det första förintelselägret med stationära gaskammare. Beslutet att upprätta ett förintelseläger i den lilla byn Belzec i Generalguvernementet går tillbaka till hösten 1941 då förslaget om att deportera Generalguvernementets judar längre österut avslogs av Alfred Rosenbergs Östministerium. Den stora koncentration av judar inom Generalguvernementet kom då att skapa problem för de lokala nazisterna. I Lublin distriktet inom Generalguvernementet föreslog då på hösten 1941 distriktets högste SS och polischef, Odilo Globocnik, för SS-chefen Heinrich Himmler en lösning om att upprätta ett förintelseläger i den lilla staden Belzec. Där skulle man då enligt Globocnik, inte bara kunna mörda Lublin distriktets judar, utan också kunna mörda Galiziens judar i stationära gaskammare. Himmler godkände denna plan och i november 1941 påbörjades bygget av förintelselägret i Belzec.

Redan 1940 hade nazisterna upprättat ett arbetsläger med samma namn på platsen. De fångar som satt i lägret började bygga själva förintelselägret. Att det redan låg ett befintligt läger på platsen fungerade även som ett kamouflage och det nazistiska namnet på lägret förblev Arbeitslager Belzec. Det var av tre skäl som lägret förlades vid den lilla staden Belzec. För det första (1) låg Belzec vid en stor järnvägsknut som gjorde det lätt för nazisterna att transportera judar till Belzec. För det andra (2) så låg det på gränsen mellan distrikten Lublin och Galizien vilket gjorde det möjligt att transportera judar från båda distrikten till lägret. Lägret upprättades främst för att mörda judar från gettona i Lublin, Lviv och Krakow. För det tredje (3) och sista så fanns det redan stora antitanksgravar som grävts ut året innan för militära syften. Dessa fyllde inte längre någon funktion och kunde därför användas som massgravar.

Inspektören för eutanasicentralerna inom T-4 programmet Christian Wirth blev Belzecs förste kommendant och han använde motoravgaserna från en stridsvagn för att mörda människorna. Avgaserna leddes via rörledningar in i de kamouflerade gaskamrarna. Efter Wirth tog en annan veteran från T-4, Gottlieb Hering, över posten som kommendant. I mitten på mars 1942 anlände den första transporten av judar till Belzec från Lublin och Lvov. Belzec blev det första av tre förintelseläger inom vad som har kallats för Operation Reinhardt vilket innebar nazisternas plan på att mörda samtliga judar inom Generalguvernementet. Men när Belzec började byggas var de två andra lägren, Sobibor och Treblinka, ännu ej planerade.

Som det första stationära förintelselägret så uppstod det flera tekniska problem i mordprocessen. Massgravarna visade sig också vara för grunda vilket gjorde att liken trängde igenom marken när de svullnade upp. De tre ursprungliga gaskamrarna var heller inte tillräckliga eftersom transporterna från Krakow och Lviv anlände i större takt än vad gaskamrarna kunde klara av. De tre gamla gaskamrarna mätte tre gånger tre meter medan de nya som byggdes i juni 1942 mätte sex gånger fyra meter. Därmed hade Belzec mer än fördubblat sin kapacitet att mörda människor. Organisationen i Belzec var likadan som i de två övriga Operation Reinhardt lägren med ca 30 SS-officerare och ca 100 ukrainska vakter och ett par 100 fångar som arbetade med mordprocessen från att människorna anlände till Belzec till att de begravdes i massgravarna. Den enda egentliga skillnaden var att Belzec till ytan var mindre än de två andra och mätte bara 300 gånger 300 meter medan de andra mätte 600 gånger 400 meter. I december 1942 anlände den sista transporten judar till Belzec.

Om Chelmno var det första förintelselägret som nazisterna upprättade så var Belzec det första storskaliga förintelselägret som upprättades. Det var i Belzec som nazisterna experimenterade med mordprocessen och de erfarenheter som gjordes i Belzec effektiviserades i andra förintelseläger. Beslutet att avveckla Belzec föranleddes dels av att lägret var ett experimentalt läger samt att det inte kunde expandera eftersom det låg alltför nära samhället. De judar som fanns kvar i distrikten och som inte Belzec klarade av att mörda skickades till Sobibor. Snart skulle även de nyare och modernare anläggningarna som planerades vid Auschwitz vara klara att mörda de kvarvarande judarna i distriktet. Nazisterna demolerade lägret och avlägsnade all teknisk utrustning.

Det är svårt att avgöra hur många judar som dog i Belzec, men en siffra som oftast nämns i sammanhanget är 600 000. 2001 så hittade forskarna Stephen Tyas och Peter Witte ett dokument från Operation Reinhardts ställföreträdare Hermann Höfle som skrev att fram t.o.m. 31 december 1942 så har 434 508 judar mördats i Belzec. Oavsett om det var 400 000 eller 700 000 som mördades i Belzec så var Belzec ett antropologiskt reningsverk där nazisterna försökte förverkliga sina rasideologiska drömmar.