Chelmno (Kulmhof)

På sommaren 1941 hade gettona inom Wartheland (ockuperad del av Polen som 1939 införlivats i Tyskland) blivit överbefolkade och sjukdomar började spridas ohämmat. Judarna i gettona utnyttjades av tyskarna för slavarbete men sjukdomar och annan misär bidrog till att tusentals judar inte var arbetsförmögna. Warthelands högste politiske ledare Arthur Greiser förstod att situationen skulle förvärras under den kommande vintern. Greisers lösning på detta var att helt enkelt mörda de judar som var improduktiva (alltså sjuka eller överflödiga). Därför begärde Greiser tillstånd av Hitler om att få ”specialbehandla” ca 100 000 improduktiva judar som man ändå inte skulle kunna försörja under vintern. Hitler sanktionerade Greisers önskan, en önskan som senare mynnade ut i att chefen för Säkerhetstjänsten (SD) i Posen, SS-Obersturmbannführer Heinz-Rolf Höppner skrev ett brev till sina överordnanden (Himmler och Heydrich) i Berlin och fick klartecken att gå vidare.

Ansvaret för att lösa problemet med dessa 100 000 improduktiva judar gick till högste SS och Polisledare i Wartheland SS-Obergrüppenführer Wilhelm Koppe som i sin tur delegerade ner uppgiften till SS-Standartenführer Ernst Damzog, chef för Säkerhetspolisen (SIPO) i Posen. Damzog vidarebefordrade uppdraget till SS-Sturmführer Herbert Lange. Lange hade sedan oktober 1939 erfarenhet av mord då han lett ett kommando som ägnat sig åt att mörda polska medborgare med fysiska och psykiska handikapp vid ett flertal mentalsjukhus i Wartheland och Ostpreussen. Mord som bl.a. genomfördes i en lastbil som byggts om till en mobil gaskammare samt i en provisorisk gaskammare i Fort VII – Posen. Men att mörda ca 100 000 judar var en uppgift som dittills saknade motstycke, men i november 1941 hade Lange hittat en lämplig plats där ett förintelseläger kunde upprättas.

Platsen som nazisterna valde var ett litet samhälle som hette Chelmno (tyska Kulmhof) vid floden Ner, ca tio mil nordväst om Lodz. Att Lange valde Chelmno berodde på att platsen hade goda järnvägsförbindelser med gettona inom Wartheland samt att det låg relativt avskilt. Lange och hans stab (Sonderkommando Lange) konfiskerade en herrgårdsbyggnad på en kulle i vilken själva mottagningen och morden skulle äga rum. Kropparna skulle sedan begravas i ett skogsområde ca fyra kilometer nordväst om herrgården. Ytterligare fastigheter konfiskerades i närheten av herrgården. Lägren kallades för hauslager (herrgården) respektive waldlager (skogsområdet). Själva mördandet genomfördes i tre stycken lastbilar vars lastutrymme konverterats om till gaskammare. Två av lastbilarna hade en kapacitet på ca 50 -60 personer medan den tredje hade en kapacitet på ca 75 – 85 personer.

Den första transporten med judar anlände till hauslager den 7 december 1941 och bestod av ca 700 judar från gettot i Kolo. De tvingades övernatta på herrgården och mördades först nästa dag. Morden hade föregåtts av att judarna först fått reda på att de och deras kläder var tvungna att desinfekteras innan de kunde fortsätta sin resa mot Tyskland där arbete väntade. De blev därför ombedda att lämna ifrån sig sina tillhörigheter, kliva in i herrgården, klä av sig och sedan gå ner i källaren och längs en korridor kliva in i en lastbil som skulle ta dem till duschen. I de fall någon eller några tvekade blev de bryskt manade av SS vakterna att skynda sig, inte sällan användes våld från vakternas sida. När lastbilens lastutrymme var fullt stängdes dörren och en SS man startade lastbilens motor vars avgaser via en slang leddes in i det lufttäta lastutrymmet.

Efter ca 20 – 30 minuter upphörde skriken och bankandet inuti lastutrymmet. En SS man kontrollerade utrymmet genom att kika in i ett titthål för att se om judarna var döda. När detta var bekräftat körde lastbilen till Waldlager där ett judiskt kommando tog emot lastbilen och begravde kropparna i stora färdiggrävda massgravar.  Detta var judar som valts ut av tyskarna för uppgiften. Ytterligare ett judiskt kommando arbetade i Hauslager med att bl.a. sortera offrens kläder och andra tillhörigheter de haft med sig. Inte sällan hade det uppstått luftfickor i lastutrymmet vilket innebar att alla inte var döda. I sådana fall sköts de av SS vakter på plats. Det hände också att någon enstaka transport inte gasades utan fördes direkt till Waldlager där de sköts. I runda tal hade Chelmno en kapacitet på att mörda ca 800 personer per dag. Fram till mitten på januari 1942 mördades främst judar från närliggande getton i Chelmno, därefter påbörjades deportationen av judar från Lodz getto. Judarna deporterades till Chelmno med både tåg och lastbilar.

Deportationerna var många gånger tidskrävande och logistiskt besvärliga. I Kolo fick judarna byta tåg till tåg med en smalare spårvidd för vidare transport till Chelmno. Ibland tvingades judarna övernatta i en synagoga i Kolo innan de nästa dag kunde fortsätta mot Chelmno. Tågen kunde dock inte åka ända fram till Chelmno pga. att en bro blivit sprängd mellan Kolo och Chelmno. Judarna tvingades därför kliva av i Powiercie och gå ca en kilometer till Zawadka där de övernattade i en kvarn och först nästa dag vidare ca fem kilometer till Chelmno, oftast med lastbil, men ibland till fots. Längre fram reparerades bron och då kunde tågen gå ända fram till Chelmno. I mars 1942 ersattes Lange av Hans Bothmann som kommendant.

På sommaren 1942 började kropparna i Waldlager att bli en sanitär olägenhet och en stank började sprida sig till omgivningen. Nazisterna beslöt då att kremera kropparna genom att gräva upp dem och kremera dem på primitiva krematorier som uppförts intill massgravarna. Framåt hösten 1942 minskade antalet transporter och i april 1943 hade de judar som skulle mördas mördats och därför beslöt nazisterna att avveckla Chelmno. Herrgården sprängdes och vid massgravarna planterades träd för att dölja vad som hänt och de judiska arbetare som tvingats till att arbeta i lägret mördades. Av SS personalen skickades de flesta till Balkan för att bekämpa partisaner. Under den här perioden mördades ca 145 000 judar, ca 5000 zigenare och i sammanhanget ett litet antal polacker och sovjetiska krigsfångar.

Chelmno kom dock att på våren 1944 aktiveras igen. Anledningen var att nazisterna hade beslutat att Lodz getto skulle avvecklas och dess invånare skulle mördas. Därför återkallades Bothmann och hans stab till Chelmno för att återupprätta lägret. I slutet på juni var Chelmno återigen klart för att mörda judar, men eftersom herrgården var förstörd kom morden att ske i Waldlager. Judarna anlände först med tåg till en liten station i Chelmno och tvingades därefter övernatta i en kyrka i närheten av platsen där herrgården legat. Nästa dag fördes de till ”herrgården” där de fick reda på att de skulle skickas vidare till arbete men måste först de desinfekteras. Därefter fick de kliva upp i (vanliga) lastbilar som förde dem till två mottagningsbaracker som byggts i Waldlager där de ombads att klä av sig. Sedan tvingades de in i en mobil gaskammare i vilken de mördades av motoravgaserna.

Kropparna begravdes i massgravar och kremerades allt eftersom i två stycken krematorier som byggts intill massgravarna. Men mordprocessen i Chelmno gick alldeles för långsamt och det var bråttom eftersom den sovjetiska Röda armén avancerade västerut. Därför stoppades deportationerna från Lodz getto redan i mitten på juli och resterande judar skickades istället till Auschwitz. Chelmno kom därefter att återigen avvecklas, barackerna förstördes, kropparna kremerades och i januari 1945 mördades de sista av de judiska arbetarna, dock inte utan strid, minst två SS officerare dog när judarna gjorde motstånd då de skulle föras iväg för att mördas. Under den andra perioden mördades inte mer än ca 7000 judar.