Jozefów
Tidigt på morgonen den 13 juli 1942 anlände polisbataljon 101 till den lilla byn Jozefów i sydöstra Polen. Befälhavaren major Wilhelm Trapp samlade sina män runt omkring sig och berättade, synnerligen illa berörd, att bataljonen hade fått en mycket obehaglig order som innebar att byns judar skulle avrättas, även kvinnor och barn. Han berättade att han inte alls tyckte om ordern men att den ändå var tvungen att utföras. För att legitimera orderns innehåll upplyste han att tyska kvinnor och barn dör under allierade flyganfall och att byns judar hade samröre med partisaner. Han berättade att judarna skulle hämtas och samlas ihop och att unga judiska män skulle deporteras bort för att arbeta. Övriga skulle skjutas.
Därefter frågade Trapp om det fanns någon inom gruppen som inte ville utföra ordern och bad dessa i så fall anmäla sig. Efter ett tag hade ca tio män anmält sig och lämnat ifrån sig sina vapen. Trapp bad dem stiga åt sidan och invänta nya order. När inga flera anmälde sig samlade Trapp sedan ihop sina kompanichefer och delade ut orderna. Vissa fick i uppgift att upprätta en ring kring byn och se till att ingen smet ut. Alla som försökte fly skulle obönhörligen skjutas. Övriga fick i uppgift hämta judarna och föra dem till byns marknadsplats, de judar som av den ena eller andra orsaken inte kunde föras till marknadsplatsen skulle skjutas på plats. När detta var klart fördes de arbetsföra judarna iväg medan övriga judar beordrades att stiga upp på lastbilarna och transporterades iväg till ett skogsområde väster om byn. Där kom judarna i gruppvis att skjutas i färdiggrävda gravar.
De som utförde morden fann det lättare att mörda de som såg svaga och sjuka ut medan de fann det svårare att skjuta exempelvis barn. En del av medlemmarna löste detta moralpsykologiska dilemma genom att först skjuta barnets mamma och sedan barnet. Detta gjorde det lättare för dem att skjuta barnet om mamman var död eftersom ett barn inte skulle kunna klara sig utan sin mamma. Flera officerare motiverade sina män att fortsätta, men de som inte längre klarade av uppgiften och bad om att bli avlösta beviljades detta.
De fick istället andra uppgifter som exempelvis vakta judarna vid samlingsplatsen innan de fördes fram till avrättningsplatsen, andra uppgifter kunde vara att föra fram judarna till själva avrättningsplatsen där de sedan överlämnades till skytten. De som inte längre ville delta i aktionen drabbades inte av några som helst påföljder av sina överordnande. Massakern pågick hela dagen och när den var avslutad hade ca 1500 judiska män, kvinnor och barn mördats av vad som författaren Christopher Browning beskriver som helt vanliga män.
Nuvarande status: Monument (2013).
Läge: 50° 28' 55.64" N 23° 02' 00.82" E
Att ta sig dit: Bil.
Litteraturtips: Browning, Christopher: Helt vanliga män (1992).
Polisbataljon 101 bestod av män från Hamburg och dess omgivning, före kriget arbetade de som poliser, de var medelålders män och därmed en grupp som den nazistiska propagandan inte riktade in sig på, de ansågs vara olämpliga för militärtjänstgöring, de flesta hade familj, de var inga hängivna nazister även om ca 25 % av dem var medlemmar i nazistpartiet. De var heller inte kriminellt belastade eller hade tecken på att lida av någon psykisk sjukdom. Med andra ord fanns det inget hos dessa män som passade in på nidbilden av den blodtörstige nazisten, snarare var de helt vanliga män.
Skälet till att de ändå både direkt och indirekt deltog i mordaktionerna berodde till stor del på något så enkelt som grupptryck. Flera medlemmar upplevde att det fanns ett grupptryck och deltog därför. För många utav dem var det en obehaglig känsla att eventuellt hamna utanför gruppen i ett fientligt land långt hemifrån. Brownings undersökning av polisbataljon 101 visar också att hotet om dödsstraff för de som vägrade att utföra mord inte stämmer. Slutsatsen hos Browning är att en människa, oavsett ursprung, bakgrund och politisk övertygelse inte på förhand kan veta hur denne kommer att agera i en extrem miljö, svaret vet vi först när vi placeras i en sådan miljö och det är inte alls säkert att det blir så som vi önskar.