Lublin getto


Av Lublins ca 122 000 invånare 1939 var ca 42 000 judar och staden var före kriget en central plats för bl.a. judisk kultur och utbildning. Före kriget fanns det tolv synagogor, ca hundra judiska bönehus, tre judiska kyrkogårdar, ett judiskt sjukhus, ett hem för judiska föräldralösa barn, judiskt ålderdomshem, judiska skolor samt två judiska tidningar som publicerades på jiddisch. Lublins judar hade inflytande inom så väl det politiska, sociala och kulturella livet i Lublin. Trots detta var det få av de vuxna judarna som var assimilerade med övriga befolkningen och endast ca 1000 judar pratade polska. De yngre generationerna var dock mer assimilerade och pratade flytande polska.

Den 18 september äntrade den tyska armén Lublin och införde antijudiska lagar som isolerade judarna och gjorde det lättare att konfiskera judisk egendom. I mitten på oktober 1939 tvingades judarna betala ca 300 000 zloty i ersättning till den tyska armén. Tyskarna genomförde slumpmässiga gripanden av judar och tvingade dem att rensa upp efter striderna och bombardemanget av staden. Ca 5000 judar lämnade Lublin och sökte sig österut till den del av Polen som ockuperades av Sovjetunionen. Den 9 november anlände SS-Obergruppenführer Odilo Globocnik till Lublin i egenskap av nyutnämnd polisledare i Lublin. Samma dag beordrades judarna att lämna sina hem och bosätta sig i Lublins judiska och gamla kvarter. I samband med flytten konfiskerades judarnas egendom. Globocnik blev under hösten 1941 chef för Operation Reinhardt och operationens högkvarter förlades i Lublin.

I slutet på november beordrade Generalguvernementets guvernör Hans Frank att alla judar över tio år inom guvernementet skulle bära ett armband med davidsstjärnan och att alla judiska affärer skulle markeras med davidsstjärnan. Himmler hade även bestämt att Lublin distriktet (en del av Generalguvernementet) skulle bli ett judiskt reservat dit alla judar från det tyska riket skulle deporteras. Mellan december 1939 och februari 1940 deporterades tiotusentals judar till Lublin distriktet. Deportationerna genomfördes av SS utan att det hade förankrats hos Hans Frank som klagade hos Hermann Göring över att Generalguvernementet inte klarade av att ta emot alla dessa judar. Detta ledde till att deportationerna stoppades. I mars 1941 upprättades ett getto i Lublins judiska kvarter men det var först i mars 1942 som gettot spärrades av från omvärlden.

Gettot delades i början på 1942 in i två delar, getto A och getto B. Getto A var det största och bestod av arbetslösa judar och i getto B låg bl.a. flera institutioner som tillhörde Judenrat (judiska rådet). Det var dock lättare att röra sig mellan gettot och omvärlden än vad det var i flera andra getton. Flera judar som arbetade inom tyska industrier fick bo kvar i sina hem trots att de låg utanför gettot. Det här gjorde det också lättare att smuggla in varor och förnödenheter till gettot. Det gick även med speciella tillstånd att besöka båda gettona under specifika tider på dygnet. Dessa mildare restriktioner gjorde att judar från andra getton flydde till Lublin i hopp om bättre förhållande. Även om detta i jämförelse var sant ledde överbefolkningen till att spridningen av bl.a. tyfus och fläckfeber skördade många dödsoffer.

I december 1941 förflyttades delar av gettots judar till Majdan tatarski strax utanför Lublin för att hjälpa till med byggandet av ett läger (Majdanek). Men samtidigt som gettot strukturerades upp i början på 1942 visste nazisterna att judarna inom en snar framtid skulle deporteras till förintelselägret Belzec, ca femton mil söder om Lublin. Belzec började byggas i november 1941 för att just mörda judarna inom bl.a. Lublin distriktet. Några dagar innan deportationerna började i mitten av mars 1942 registrerades alla judar som arbetade och fick speciella stämplar i sina identifikationspapper. Detta innebar att de slapp undan de inledande deportationerna till Belzec och förflyttades till getto B. De judar som inte arbetade informerades om att de skulle omlokaliseras och beordrades att infinna sig på en viss plats för vidare transport. Därifrån fick de gå ca tre kilometer till umschlagplatz (omlokaliseringsplats) varifrån de deporterades till Belzec och mördades.

Mellan mitten på mars och mitten på april deporterades ca 26 000 judar från Lublin till Belzec. Förutom deportationer sköts flera invånare i gettot i utkanten av Lublin. Längre fram under 1942 förflyttades gettots judar till ett område i Lublin som hette Majdan tatarski i närheten av arbetslägret Alter flugplatz. I det här nya gettot var förhållandens katastrofala. Det fanns inte tillräckligt med bostäder för invånarna som tvingades bo under bar himmel. Det här nya gettot spärrades av och omgavs av taggtrådsstängsel och nazisterna genomförde regelbundna utrensningar. Men redan i november 1942 beordrade Himmler att gettots judar skulle förflyttas till det närliggande koncentrationslägret Majdanek. Det gamla gettot i Lublin revs av nazisterna under 1943. Av Lublins ca 42 000 judar överlevde ca 1300 kriget. Ca 200 till 300 höll sig gömda fram till att Röda armén anlände eller så blev de deporterade till något läger. Ytterligare ca 1000 överlevde kriget genom att fly till sovjetiskt territorium. 2009 bodde det ca 200 – 250 judar i Lublin utav ca 100 000 invånare.

Nuvarande status: Raserat med monument (2011).

Adress: Niecala 1, 20-080 Lublin (monumentet).

Att ta sig dit: Promenad från centrala Lublin.

Kommentar:

Strax utanför gettot finns torget kvar på ul. Grodzka där judarna samlades innan de marscherades iväg till umschlagplatz för vidare transport till Belzec. I närheten av vad som var huvudentrén till gettot upprättades det ett minnesmonument över gettots invånare. Någon gång runt sekelskiftet bestämde Lublin stad att exploatera området där monumentet stod och det skulle därför flyttas, bl.a. skulle det byggas ett parkeringsgarage under monument. Detta skapade starka reaktioner från judiskt håll och Lublin stad gick med på en kompromiss att flytta tillbaka monumentet när bygget var klart. Monumentet flyttades ca 400 meter till en avskild plats på ul. Niecala precis intill en grundskola. 2011 står monumentet fortfarande kvar och bygget av garaget har alltjämt inte kommit igång. Fortfarande finns fundamentet kvar efter monumentet på den tidigare platsen och ingen verkar veta vad som skall hända härnäst.

Litteraturtips: Arad, Yitzhak: Belzec, Sobibor, Treblinka – The Operation Reinhardt death camps (1987).