Sobibor
Sobibor var det andra lägret inom Operation Reinhardt som upprättades och ligger ca 80 kilometer öster om Lublin precis vid gränsen till Ukraina. Sobibor upprättades specifikt som ett förintelseläger och låg i ett område som omgavs av flera andra läger och dess egentliga syfte kunde därför delvis kamoufleras. Lägret började byggas i mars 1942 i ett glest befolkat skogsområde intill järnvägslinjen mellan Chelm och Wlodawa och var ämnat för att främst mörda judar från Lublin distriktet och östra Galizien. Förintelselägret låg inte i själva byn Sobibor utan upprättades ca tolv kilometer söder om Sobibor på en liten plats som heter Stare Kolonia Sobibór. Precis som de övriga två Operation Reinhardt lägren var det uppdelat i tre områden. Läger I bestod av fångarnas baracker och kök. Läger II låg i anslutning till stationen och var den plats där judarna fick klä av sig, lämna ifrån sig sitt bagage och sina värdesaker. När en ny transport av judar anlände till stationen i Sobibor blev de mottagna av fångar som arbetade med mordprocessen, en SS-officer, klädd en vit rock för att ge ett intryck av att vara läkare, höll ett tal där han berättade att de snart skulle få komma till en bättre plats och bosätta sig med sina familjer. Han försäkrade att Sobibor var bara en station på vägen. I väntan på vidare transport ombads de av hygieniska skäl att avlusas, därefter skulle de få mat, lättare arbete och de ombads därför vandra iväg till vad som var läger II.
I läger II pågick ett dagligt arbete inom mordprocessen och det var här som judarna förbereddes för döden. Fångarna ombads att klä av sig och lämna ifrån sig sina tillhörigheter som sedan förvarades i lagerbyggnader i läger II. I läger II fanns också kommendanturen där den ca 30 man starka SS personalen administrerade lägrets verksamhet. Förutom dessa 30 SS-officerare tjänstgjorde också ca 100 ukrainska vakter. Dessa hade precis som andra vakter inom Operation Reinhardt fått sin speciella utbildning vid Trawniki utanför Lublin. Även Trawniki stod under Operation Reinhardts ledning. Från läger II gick det en ca 150 meter lång kamouflerad väg till läger III. På lägerslang kallades denna väg för himmelsstrasse (himmelsvägen) och Die schlange (tuben) och gick till gaskamrarna. Strax före gaskamrarna fanns det en byggnad där kvinnorna fick håret avklippt av fångar som i det civila arbetat som frisörer. När judarna mördats så tömdes gaskamrarna av fångar som arbetade inom läger III. Kropparna genomsöktes efter värdesaker, guldtänder avlägsnades och därefter begravdes kropparna i stora massgravar.
På andra sidan plattformen låg kommendantens villa som först innehades av Franz Stangl innan han i slutet av augusti 1942 förflyttades till Treblinka. Ny kommendant för Sobibor blev österrikaren och SS-Hauptsturmführer Franz Reichleitner. Likt sin föregångare hade även han tjänstgjort vid eutanasicentralen i Hartheim innan han blev förflyttad till Polen för att medverka i Operation Reinhardt. Reichleitner var enligt vittnesuppgifter sällan i lägret och när han väl befann sig där så var han ofta berusad. Den SS-officer som är mest känd från Sobibor är SS-Oberscharführer Gustav Wagner, även han en veteran från Hartheim. Wagner fick av fångarna smeknamnet Welfel (varg) pga. sin brutalitet och sitt temperament. Wagner kunde skjuta fångar för den minsta lilla bagatell. När ett flyktförsök misslyckades så lät han inte bara mörda de som försökte fly. Han utsåg även ett femtiotal som i sin tur blev tvungna att utse ytterligare en fånge som skulle avrättas. Vägrade de att utse någon så hotade Wagner med att avrätta samtliga uppställda fångar. Efter kriget så flydde han till Brasilien men spårades upp 1978 av den kände ”nazistjägaren” Simon Wiesenthal (1908 – 2005) och begärdes utlämnad av både Västtyskland och Israel. Men pga. att Brasilien inte hade något utlämningsavtal med vare sig Västtyskland eller Israel så lämnades han aldrig ut. 1980 begick han under mystiska omständigheter självmord.
Under Sobibors första fas mellan maj och juli 1942 så fanns det tre gaskammare på 16 kvadratmeter, men precis som i fallet med Belzec uppstod det flaskhalsar när gaskamrarnas kapacitet inte var tillräckliga i förhållande till antalet transporter som anlände till Sobibor. Därför byggdes det tre nya lika stora gaskammare intill de tre gamla med en korridor mellan dem. Mellan 200 till 300 fångar arbetade sedan med att tömma gaskamrarna och förbereda dem inför nya offer genom att spola bort exkrementer från både golv och väggar. I samband med tillbyggnaden av de tre nya gaskamrarna så genomfördes också reparationer av järnvägslinjen mellan Chelm och Wlodawa innan mordprocessen återupptogs i oktober 1942. Även om Sobibor i likhet med Belzec och Treblinka upprättades för att mörda Generalguvernementets judar så mottog Sobibor judar ifrån stora delar av Europa. Det var främst holländska judar som mördades i Sobibor vid sidan av polska judar. Av de drygt 100 000 holländska judar som mördades av nazisterna så mördades drygt en tredjedel av dessa i Sobibor. Endast i Auschwitz mördades det fler holländska judar till antalet av knappt 60 000. Sobibor var det första av de tre Operation Reinhardt lägren som öppnade massgravarna för att kremera liken som hade börjat utgöra en hälsorisk.
Heinrich Himmler besökte Sobibor en första gång i juli 1942 i samband med ett besök hos chefen för Operation Reinhardt Odilo Globocnik i Lublin. Vid detta besök beordrade han att Operation Reinhardt skall vara genomförd och avslutad senast 31 december 1942. Majoriteten av Generalguvernementets judar hade också mördats under 1942 och det var bara en tidsfråga innan de kvarvarande också hade mördats. I februari 1943 besökte Himmler återigen Sobibor samt även Treblinka. I Sobibor bevittnade han mordprocessen av flera hundra judiska kvinnor som anlände till Sobibor från ett arbetsläger i Lublin distriktet. I början på juli 1943 beordrade Himmler en avveckling av Sobibors nuvarande funktion och installationer och omorganisera lägret till ett vanligt koncentrationsläger.
Fångarna var medvetna om att så länge nya transporter anlände så behövde SS dem i mordprocessen och de kunde därför känna sig relativt säkra ur ett sådant perspektiv. En liten sammansluten grupp fångar började planera en flykt men deras brist på militär erfarenhet omintetgjorde flyktplanerna. Detta ändrades när det i slutet på september kom en transport av sovjetiska krigsfångar till Sobibor. Motståndsgruppen kontaktade löjtnant Aleksander Peschersky och frågade om han kunde tänka sig att planera ett flyktförsök. Peschersky åtog sig uppdraget. Planen gick ut på att innan själva massutbrytningen genomfördes skulle man döda så många SS-officerare som möjligt för att på så vis lamslå nazisternas motåtgärder. De ukrainska vakterna var nämligen oerhört beroende av SS. Den 14 oktober 1943 sattes planen i verket och fångarna lyckades döda ett flertal SS-officerare i smyg. Detta gjordes genom att de lockade till sig dem på det ena eller andra sättet till dolda platser där de sedan dödades. Fångarna tog sedan deras vapen och man försökte komma över så många vapen som möjligt.
Dödandet av SS-officerarna upptäcktes till slut och en massutbrytning påbörjades där ca 300 fångar lyckade fly ut i skogen. De flesta dödades under flyktförsöket eller så fångades de in av SS och Gestapo under den efterföljande jakten. Andra fångar angavs av lokalinvånare men ett trettiotal överlevde kriget genom att bl.a. ansluta sig till olika partisangrupper i området. Fångarna lyckades ändå döda elva SS-officerare och flera ukrainska vakter, dock inte kommendanten Reichleitner och Wagner som befann sig på annan plats under upproret. De återkom senare för att avveckla lägret och mördade de fångar som inte deltog i upproret. Pga. sekretessen kring flyktplanerna så kände de flesta fångar inte till flyktplanerna. Ledarna för upproret var väldigt noga med att hålla eventuella informatörer och opålitliga personer utanför planerna för att inte upproret skulle avslöjas i förtid. De fångar som arbetade i läger III hade ingen aning om vad som var på gång eftersom kontakten mellan läger III och det övriga lägret var i stort sett obefintlig. Efter upproret så skrinlades också planerna på att omorganisera Sobibor till ett koncentrationsläger. Därför rev nazisterna lägret och planterade träd och annat för att dölja spåren av de ca 250 000 judar som mördades i lägret.
Nuvarande status: Raserat med museum (1999).
Läge: 51° 26' 50" N, 23° 35' 37" E
Att ta sig dit: Bil.
Litteraturtips: Arad, Yitzhak: Belzec, Sobibor, Treblinka – The Operation Reinhardt death camps (1987).
När jag besökte Sobibor var det fortfarande ett okänt läger i den bemärkelse att det inte hade nått ut till en bredare krets. Det var mest historieintresserade som jag som kände till läger som Sobibor och Belzec. Treblinka var lite mer känt, mycket tack vare Olof Palmes tal julen 1972 då han jämförde USA:s bombningar av Hanoi med bl.a. Treblinka. Själva museet var också blygsamt och bestod inte mer än av ett mindre trähus med lite bilder och föremål. Självklart var allt på polska och engelsk översättning fanns endast i form av ett slitet pappershäfte. Utanför museet fanns ett monument och vid massgravarna fanns en stor kulle med en liten inbyggd glaskub med aska. Inte sällan blev denna kub vandaliserad. Järnvägsstationen var mig veterligen också bevarad inklusive både spår och skylten med texten Sobibor.
I skogen runt omkring monumentet och kullen gick det fortfarande att hitta spår av lägret i form av taggtråd som vuxit in i träden. Gick man och sparkande lite i marken var det inte ovanligt att man kunde hitta någon enkel skärva, plåtbit, brädlapp eller liknande som troligtvis var en kvarleva av lägret. Museet hade heller inte mycket besökare eftersom det ligger avlägset. Numera är Sobibor mera känt, mycket tack vare populärmedia, internet och inte minst sociala medier vilket ger lägret en spridning det inte var i närheten av förr.
Med start sedan 2012 har Sobibor genomgått en upprustning med ett nytt modernt museum och nya informationstavlor längs Himmelsstrasse, nu även med engelsk översättning. Det har också genomförts arkeologiska utgrävningar av bl.a. gaskamrarna. Som helhet har detta säkert varit till platsens fördel. Men jag kan ibland uppskatta det enkla och anspråkslösa före det avancerade och påkostade. Sobibor med sitt något slitna yttre och avskildhet gav de rätta känslomässiga förutsättningarna att man befann sig på historisk mark där man själv var tvungen att återskapa lägret i sinnet utifrån de böcker man läst om lägret. Denna känsla vill jag bevara och den bästa metoden att bevara den känslan är att inte resa tillbaka.