Ca tre mil öster om Lublin ligger det ett litet samhälle som heter Trawniki. Det består i stort sett av en f.d. sockerfabrik och en järnvägsstation. Detta var dock anledningen till att området före andra världskriget hade en industriell utveckling. Tack vare de utmärkta järnvägsförbindelserna upprättade nazisterna ett krigsfångeläger på fabriksområdet 1941 för polska och sovjetiska krigsfångar. Flera utav fångarna rekryterades av SS för vaktutbildning och för detta ändamål upprättades ett utbildningsläger inom lägret. Det var främst ukrainare som lät sig rekryteras eftersom det sågs som ett bättre alternativ till de miserabla förhållanden som rådde i ett krigsfångeläger. Dessa frivilliga kallades för Trawnikis och deras huvudsakliga uppgifter blev att tjänstgöra som vakter vid något av förintelselägren Belzec, Sobibor eller Treblinka. Där kom de också att ansvara för gaskamrarna (under tyskt överinseende förstås). De hade också som uppgift att medverka vid judiska razzior och vakta transporter av judar till något av förintelselägren.
Med start under 1941 lät sig ca 5000 personer värvas var av ca hälften var ukrainare medan resterande var ryssar, balter och folktyskar. Det var inte sällan en brokig skara som gärna föll i dryckenskap, ägnade sig åt stölder, plundring och horeri. Deras anseende hos tyskarna var lågt och båda parter misstrodde varandra. Antalet deserteringar var därför förhållande vis högt hos Trawnikis. Flera som deserterade återvände till sina hemtrakter, andra anslöt sig till partisanförband och andra lät sig återigen rekryteras till tjänstgöring inom Röda armén. Förutom läger i Lublindistriktet kom Trawnikis tjänstgöra i läger på andra håll, bl.a. Auschwitz. Fr.o.m. med 1944 kom Trawnikis också att förflyttas till Trieste och Adriatiska havet där deras huvudsakliga uppgift blev att bekämpa partisaner, men även att tjänstgöra vid lägret Risiera di San Sabba i Trieste.
När Belzec blev operationellt i mars 1942 upprättades ett läger vid sidan av träningslägret i Trawniki. Här fick fångarna arbeta med att sortera stulen egendom från de judar som mördats i Belzec och sedermera även Sobibor. Även om Trawniki inte var ett förintelseläger som Belzec, Sobibor och Treblinka låg lägret under SS-Obergruppenführer Odilo Globocniks kontroll. Förutom polska judar satt det även tyska, slovakiska och tjeckiska judar i Trawniki. Trawniki kom också att fungera som en mellanstation för judar runt om i Lublin distriktet och övriga Europa innan de deporterades till Belzec och mördades.
Himmler besökte lägret den 19 juli 1942 under en inspektionsrunda i Lublin distriktet. I februari 1943 flyttade den tyska klädfirman Schultz tillsammans med sina anställda (judiska fångar) sin verksamhet från Warszawas getto till Trawniki. I maj månad när det judiska upproret i Warszawa slagits ner blev flera judar från gettot deporterade till Trawniki. Under ”skördefesten” i november 1943 mördades ca 10 000 judar i Trawniki i färdiggrävda diken intill sockerfabriken. De fångar som inte mördades under ”skördefesten” tvingades senare bl.a. att arbeta med kremeringen av liken av dem som mördats. Lägret existerade fram till våren 1944 då de kvarvarande fångarna skickades till arbetslägret Starachowice i Radomdistriktet. Ca 20 000 fångar gick igenom Trawniki under dess existens och när lägret var som störst omfattade det hela den f.d. byn.
Nuvarande status: Delvis bevarat/raserat med monument (2011).
Läge: 51°08'09.00"N 22°59'50.39"E
Att ta sig dit: Bil.
Litteraturtips: Baldwin, Josh: Trawniki Guards (2020).
Trawniki var knappast det enda samhället som upphörde att existera och blev ett läger under den nazistiska ockupationen för att sedan återgå till det gamla. D.v.s. ett samhälle där historien hör till det förgångna och inget man tänker på.