Warszawa uppror

På sommaren 1944 närmade sig den sovjetiska Röda armén Warszawa och den polska hemmaarmén (Armia Krajowa) såg en möjlighet att attackera tyskarna i ryggen samtidigt som ryssarna anföll. Upproret startade den 1 augusti 1944 och inledningsvis skördade hemmaarmén framgångar, anföll tyskarna i ryggen, barrikerade sig bland hus, bunkrar och kloaker, samlat ihop vapen från alla möjliga håll. Hårda strider utkämpades i byggnader som bl.a. PAST och Prudential.

Men hemmaarméns framgång byggde på om den sovjetiska Röda armén kom till undsättning samt att de västallierade från luften kunde försörja hemmaarmén med förnödenheter och material. Tyskarnas försvar leddes av SS-Obergruppenführer Erich von dem Bach-Zewelski och bestod av en brokig skala SS förband, polisförband och antipartisanförband. Förband som bemötte upproret med en enorm brutalitet, både mot civila och soldater ur hemmaarmén, och genomförde skoningslösa massakrer, bl.a. i distrikten Ochota och Wola.

Trots vädjan till Stalin från både den polska exilregeringen i London och den brittiske premiärministern Winston Churchill om hjälp till hemmaarmén ignorerade Stalin detta (även västmakternas understöd var kraftigt begränsat). Tyskarna kunde därför lägga majoriteten av resurserna på striderna mot hemmaarmén, en armé som inte bara bestod av män utan även av kvinnor och barn. Detta bidrog till att den sämre utrustade hemmaarmén sakta men säkert maldes ner av de överlägsna tyska trupperna. Men hemmaarmén höll ut ända fram till den 3 oktober 1944 då de kapitulerade.

Hitler vägrade dock godta någon kapitulation utan beordrade att staden skulle förstöras. Därför påbörjade tyskarna efter upproret en systematisk förstörelse av staden där ca 85 procent av staden förstördes, däribland den gamla stadsdelen och slottet. När den sovjetiska Röda armén i mitten på januari 1945 inledde en ny offensiv och drog in i Warszawa var det därför en helt ödelagd stad som intogs. Ca 250 000 polacker, civila och soldater, beräknas ha dödats under upproret.

Utifrån ett bredare perspektiv möttes nyheterna om upproret hos de tre stora allierade (USA, Storbritannien och Sovjetunionen) med återhållsamhet och ingen överdriven glädje. Upproret kom inte som någon överraskning utan hade varit på gång en längre tid, men när det väl bröt ut var det på lokalt initiativ och var inte sanktionerat från vare sig den polska exilregeringen i London, västmakterna eller Sovjetunionen. Upproret gav därför nyss nämnda politiskt, militärt och diplomatiskt huvudbry. De polska och sovjetiska relationerna var oerhört ansträngda ända sedan Sovjets invasion av Polen i mitten av september 1939.

Lägg därtill upptäckten av massgravarna i Katyn i mars 1943 där den sovjetiska säkerhetstjänsten (NKVD) mördade polska officerare i mars 1940. Dessutom var både den polska hemmaarmén och den polska exilregeringen i London i Stalins ögon illegitim. Ur ett amerikanskt perspektiv var upproret av ringa betydelse och deras synsätt var mer ur ett globalt perspektiv där ett lokalt uppror inte fick riskera relationerna med Sovjetunionen. Från brittisk sida var man mer eller mindre politiskt och diplomatiskt bakbundna och väl medvetna om att deras möjligheter att påverka Stalin i stort sett var obefintliga. Och från polsk sida hade man absolut ingenting att säga till om utan var helt utelämnade till Stalins välvilja.