Rominten Jagdschloss


1891 lät den tyske kejsaren Wilhelm den II bygga ett mindre jaktslott (Jagdschloss) i Ostpreussen. Dit reste kejsaren med både familj och vänner för att koppla av och jaga vilt. I anslutning till slottet byggdes även ett flertal andra byggnader, bl.a. ett kapell (Hubertskapelle). Under första världskriget plundrades slottet av ryska trupper men det förstördes inte. Efter att kejsaren abdikerat och flytt till Holland 1918 fick han behålla slottet. När nazisterna kom till makten 1933 försökte Hermann Göring i egenskap av preussisk ministerpresident köpa loss slottet, men den f.d. Kejsaren vägrade att sälja slottet. Först efter kejsarens död 1941 kunde Göring slutligen i oktober 1942 köpa loss slottet. När den sovjetiska Röda armén intog Rominten användes slottet en kortare period som konvalescenthem. 1949/50 monterades slottet ner och flyttades till Kaliningrads centrala park där det fortfarande står kvar och används av parkadministrationen.

Nuvarande status: Raserat (2013).

Läge: 54°21´45.32" N, 22°32´15.86" E

Att ta sig dit: Bil.

Kommentar:

Platsen ligger bara ett stenkast från gränsen till Polen och utländska besökare som vill besöka området behöver ett specialtillstånd som kan utfärdas av det lokala FSB (f.d. KGB) i Kaliningrad. Platsen ligger långt in i Rominten och är väldigt svår att hitta om man inte har lokal kännedom om alla de vägar som finns i området. Även om Jagdschloss monterades ner finns det ruiner kvar av källarna och trots vegetationen som omger ruinerna är det lätt att lokalisera sig på platsen. Även en del intilliggande byggnader finns kvar i förhållande gott skick, bl.a. paviljongen på slänten bakom slottet och bron Hirschbruecke (eller Kaiserbruecke) finns kvar i körbart skick. Borta är dock de hjortskulpturer som fanns på varsin sida av broräcket, de står numera i en park i Moskva. Ryssland har sent omsider insett att det finns ett historiskt värde i platsen och därför har man försökt göra platsen mer tillgänglig för besökare genom att sätta upp skyltar. Problemet är bara att det är oerhört svårt att hitta dessa skyltar.

Litteraturtips: Clark, Christopher: Kaiser Wilhelm II (2000).