Sankt Petersburg – S13

Den sovjetiska ubåten S-13 tillhörde den s.k. Stalin klassen och började byggas i oktober 1938 och sattes i tjänst i juli 1941. Den kom att tillhöra den sovjetiska Baltiska flottan och tjänstgjorde (patrullerade) i Östersjön. S-13 framgångar under de första åren var blygsamma och vore det inte för sänkningen av det tyska transport- och kryssningsfartyget MV Wilhelm Gustloff den 30 januari 1945 så skulle knappast någon hört talas om ubåten.

Wilhelm Gustloff var ett utav två kryssningsfartyg som tillhörde den tyska fritidsorganisationen Kraft Durch Freude, KdF, (fritt översatt, styrka genom glädje). Det andra fartyget var MV Robert Ley. Gustloff var uppkallat efter den schweiziske nazistledaren som hade mördats i Davos 1936 medan Robert Ley var uppkallad efter den tyska Arbetsfrontens ledare. Gustloff började byggas 1936, sjösattes 1937 och var färdig 1938. Det var ca 208 m långt, ca 24 m brett och hade en kapacitet på ca 1500 passagerare. Både Gustloff och Ley var tilltänkta som kryssningsfartyg där den tyske (nazistiska) arbetaren skulle få en välförtjänt subventionerad semester för sina insatser för det tyska folket. Kryssningar gick till kusterna längs både Norge och Italien. Men Gustloff besökte även Stockholm i samband med Lingiaden i juli 1939 då den tyska gymnastiktruppen bodde på fartyget.

Både Gustloff  och Ley karriärer som kryssningsfartyg blev dock kortvariga. Redan i samband med krigsutbrottet rekvirerades båda som lassarettsfartyg. I november 1940 flyttade Gustloff till Gdynia (tyska Gotenhafen) och blev förläggning för ca 1000 kadetter till den tyska ubåtsflottan. Gustloff blev kvar i hamn fram till hösten 1944 då det tillsammans med andra fartyg rekvirerades för att evakuera både civila och militär personal västerut på flykt från den sovjetiska Röda armén.

Gustloff lämnade hamnen i Gdynia vid lunchtid den 30 januari, 1945, med ca 10 500 passagerare ombord (uppgifter med ett lägre antal passagerare förekommer också). Det var en isande vind om temperaturen låg på minus 18 celsius. En övervägande majoritet var civila på desperat flykt från den framryckande Röda armén men kanske ca 1000 var militär evakuerad personal. Gustloff upptäcktes av S-13 under kapten Alexander Marineskos befäl strax efter att hon lämnat Gdynias hamn. Marinesko förföljde sedan Gustloff och i skydd av mörkret gick S-13 upp till ytan och avfyrade tre torpeder som alla träffade Gustloff på babord sida.

Gustloff sjönk på ca 40 minuter och över 9000 av passagerarna dog vid förlisningen. Många utav dem efter att ha hamnat i det iskalla vattnet som rådde vid tillfället eller blivit innestängda i fartyget. Detta gör sänkningen av Gustloff till den enskilt största sjökatastrofen i historien. Från tyskt håll riktades stark kritik mot Sovjetunionen eftersom man ansåg att det var ett civilt transportfartyg utan militär betydelse och därmed en krigsförbrytelse. En kritik som till viss del lever kvar i framför allt den västeuropeiska historiebeskrivningen. Men till Marineskos försvar så var det svårt för honom att veta vilken last Gustloff transporterade. Det rådde mörker och någon tillförlitlig information fanns inte att tillgå. Marinesko agerade antagligen som vilken annan kapten som helst skulle ha gjort, han upptäckte ett fientligt fartyg och agerade utifrån vad som förväntades av honom som kapten på en ubåt.

Drygt en vecka senare sänkte S-13 ytterligare ett tyskt fartyg i farvattnen utanför Ostpreussen. General von Steuben transporterade ca 5200 passagerare varav kanske hälften vara skadade soldater medan övriga var en blandning av civila och övriga. Strax före midnatt den 9 februari avfyrade S13 två torpeder som träffade Steuben på styrbord sida. Fartyget krängde kraftigt och sjönk på ca tjugo minuter. Uppskattningsvis dog ca 4500 av passagerarna. Innan S-13 löpte ut från hamnen i Porkkala den 11 januari 1945 väntade kapten Marinesko på att ställas inför krigsrätt för bl.a. alkoholism. Vilket gjorde att man från högre håll inte ansåg honom vara lämplig som krigshjälte. Trots att han genom sänkningen av Gustloff och Steuben blev den mest framgångsrike ubåtskaptenen i den sovjetiska flottan under andra världskriget förvägrades han utmärkelsen Sovjetunionens hjälte.

Redan innan S-13 gav sig ut på uppdraget där Gustloff sänktes hade Marinesko haft problem med sina överordnanden. Han var lite väl förtjust i alkohol och prostituerade, odisciplinerad och följde inte alltid protokollet. Men han var en uppskattad befälhavare av sin besättning vilket mycket väl kan ha varit orsaken till att Marinesko tilläts att föra befälet över S-13. Marinesko i sin tur kan ha känt att detta uppdrag gav honom en möjlighet till upprättelse. När Gustloff uppenbarade sig kan det ha varit en alltför frestande syn för Marinesko att låta passera. En sänkning av ett så pass stort tonnage skulle kunna vara till hans fördel och ha en positiv effekt på Marineskos överordnade. Att det sedan troligtvis fanns civila ombord må vara hänt. Det fanns ett uppdämt hämndbegär hos ryssarna i allmänhet att ge igen för alla de krigsförbrytelser som tyskarna åsamkat den sovjetiska befolkningen under nästan fyra år. S-13 besättning kom alla från Leningrad, en stad som mellan 1941 och 1944 belägrades av tyskarna där ca 800 000 civila dog, främst genom svält. Alla ombord på S-13 hade någon anhörig som dog under belägringen. För dem var det antagligen likgiltigt om fanns tyska civila ombord på Gustloff. 

Men efter kriget kom Marinesko ändå att degraderas och avskedas från flottan. Hans begär av alkohol och kvinnor avtog heller inte. Marinesko dog redan 1963 av cancer, endast 50 år gammal. Först 1990 rehabiliterades Marinesko och han tilldelades postumt utmärkelsen Sovjetunionens hjälte av den dåvarande partisekreteraren Michail Gorbatjov. S-13 togs ur tjänst 1954 och 1957 skrotades båten.