Stalingrad


På våren och sommaren 1942 avancerade de tyska trupperna mot Kaukasus och den tyska arméstaben med Hitler i spetsen ville besegra Sovjetunionen innan USA började engagera sig i kriget på den europeiska kontinenten. Hitler förstod att så länge Sovjetunionen och Storbritannien inte var besegrade ökade riskerna för att även USA engagerade sig militärt i Europa, därför brådskade det med att besegra Sovjetunionen. Den tyska offensiven riktades under 1942 söderut mot oljefälten i Kaukasus och längs vägen låg staden Stalingrad. En stad som inte bara bar Hitlers nemesis Josef Stalins namn utan var också en mycket viktig industristad och erövringen av Stalingrad skulle öppna upp vägen mot Kaukasus. Den tyska offensiven på våren 1942 försenades dock genom belägringen av Sevastopol på Krim där de sovjetiska försvararna bjöd på hårt motstånd. Tyskarnas offensiv mot Kaukasus (Operation Blau) kom därför inte igång förrän i slutet på juni 1942.  Då anslöt förbanden från Krim till armégrupp Syd som fått uppdraget att erövra Kaukasus. Men Hitler ville uppnå två mål samtidigt och splittrade därför upp armégruppen i två enheter, armégrupp Syd A och B. Armégrupp A fortsatte i sydlig riktning mot Kaukasus medan armégrupp B beordrades österut mot floden Volga och Stalingrad. Detta skulle visa sig vara ett ödesdigert misstag.

Anfallet mot Stalingrad började den 21 augusti 1942 med intensiva bombningar över staden som snabbt förvandlades till en ruinhög. Sovjetunionen hade redan i juli förstått att tyskarna ämnade anfalla Stalingrad och hade därför förstärkt försvaret av staden. Stalin hade förbjudit civila att lämna staden och beordrade dem att upprätta försvarsanläggningar bland ruinerna. Detta omöjliggjorde användandet av pansar och bland ruinerna utkämpades närstrider från hus till hus, våning för våning, lägenhet för lägenhet och rum för rum. Staden skyddades också av floden Volga vid dess västra strand. Hur än tyskarna försökte lyckades de aldrig erövra staden och inte blev det lättare när den andra krigsvintern slog till. Tyskarna hade förra vintern i allt för färskt minne vilket påverkade moralen bland de tyska trupperna som inte alls kände sig till freds med att utkämpa ett krig hundratals mil hemifrån. Röda armén däremot välkomnade vintern och hade den moraliska fördelen av att försvara det som var deras på sin egen hemmaplan.

Under hösten genomförde Röda armén motoffensiver mot de tyska styrkorna och stängde in den allt mer utsatta tyska sjätte armén som beordrades av Hitler att hålla ut till sista man. Tyskarna hade svårt att underhålla sjätte armén och när provianten och de taktiska förutsättningarna till slut blev obefintliga kapitulerade sjätte arméns befälhavare fältmarskalk Friedrich Paulus den 2 februari 1943. Ca 90 000 tyska soldater hamnade i sovjetisk fångenskap. Dessa krigsfångar gick en högst osäker framtid till mötes. När de sista tyska krigsfångarna släpptes 1955 var det bara ca 6000 av dessa som överlevt. Sammanlagt dog ca 700 000 soldater på tyskarnas sida under slaget om Stalingrad. Stalingrad var det första stora nederlaget för tyskarna och hädanefter var det inte längre Hitler som bestämde dagordningen på vart, när och hur kriget skulle föras. Huruvida slaget om Stalingrad var vändpunkten i kriget eller inte kan diskuteras, men slagets symboliska och politiska värde råder det ingen tvekan om.

Nuvarande status: Återuppbyggd med museum/monument (2019).

Adress: Ulitsa Imeni Marshala V.i. Chuykova, 47, Volgograd (panorama museum).

Att ta sig dit: Tunnelbana till stationen Lenin Square.

Kommentar:

Få städer och militära slag om ens någon eller några är så starkt förknippad eller förknippade med andra världskriget som Stalingrad. Slaget har blivit symbolen för vändpunkten i andra världskriget och att det var där som tyskarna en gång för alla förlorade initiativet i kriget. Fr.o.m. Stalingrad handlade kriget från tysk sida uteslutande om att försvara erövrat territorium snarare än att erövra territorium. Staden kom efter kriget att återuppbyggas men slaget har mer än något annat satt sin prägel på staden och gett staden sin odödliga plats i historien. För den militärt historiskt intresserade är det ett himmelrike att besöka staden som sedan 1961 heter Volgograd. Det finns alltifrån grandiosa museum och monument till mindre slitna monument både i och utanför staden. Gemensamt för dem alla är att de lyser av en medveten och tydlig patriotism och heroism där det inte finns utrymme för saklighet och objektivitet. Det märks att staden är oerhört stolt för det som gjort den odödlig och de är måna om att så ska det också förbli, och vem kan klandra dem för det?

De två största och mest kända platserna är Panorama museet och Mamayev Kurgan. Det första är ett imponerande och påkostat museum vid Volgas strand och det andra är platsen där de hårdaste och bittraste striderna utkämpades. Båda platser är centrala punkter i stadsbilden och är också enkla att nå med publika transportmedel. Det är svårt att inte slås av den stolthet som platserna präglas utav och på vilket sätt det antagligen satt sig i den ryska identiteten. Förutom dessa två platser finns det flera platser både i och utanför Volgograd, platser som på sätt och vis var mindre slag i det större slaget, traktorfabriken, Grain Elevator, Pavlov huset, Lydnikov Island, Paulus högkvarter (museum) mm. Lägg därtill alla mindre monument som finns utplacerade utmed den ca tre mil långa staden. Utanför staden finns Lysaya Gora, Pyatimorsk, Soldier Field, Pitomnik Airport, Rossoschka krigskyrkogård, 64:e arméns högkvarter (där Paulus förhördes efter tillfångatagandet) mm.

För den som verkligen vill utforska slaget behöver avsätta minst fem fulla dagar. Inom Volgograd går det med fördel att ta sig runt med publika transportmedel till ingen kostnad alls. Utanför staden är bil en förutsättning och jag föreslår att ni pratar med hotellet så kan de hjälpa till med transport till det ni vill se. När jag var där i juni 2019 ordnade hotellet transport för ca 600 SEK för en halvdag. Betydligt bättre att göra så än att anlita någon av de specialiserade företag som tar skamligt hutlösa priser för att transportera runt och mjölka turister på pengar. Tänk på att ta reda på så mycket ni vet om det ni vill se. Chaufförer känner knappast till obskyra platser som exempelvis vart huset dit Paulus fördes efter kapitulationen ligger. Man sparar mycket tid (och pengar) på att vara förberedd.

Att resa till Volgograd är heller inga problem, det blir lite vad man gör det till. Ryssland kan i sig låta lite skrämmande och krångligt men det är inte krångligare eller farligare än någon annanstans jag besökt. Återigen, det blir vad man gör det till. För att resa till Ryssland så krävs visum och för att ta sig till Volgograd flyger man först till Moskva och sedan inrikesflyg till Volgograd. Engelskan är väl inte alltför utbredd men på hotell och restauranger finns det alltid nån som pratar hygglig engelska och mer än så behövs inte. Att åka pendeltåg är hur enkelt och smidigt som helst och tar dig till alla sevärdheter inom staden. Hotell och restauranger är av bra kvalitet och håller ett prisläge klart under vad vi är vana vid i Västeuropa.

Litteraturtips: Beevor, Antony: Stalingrad (2006).