Doverstorp
Ca en mil söder om Finspång i Östergötland ligger Doverstorp och där på en udde vid sjön Glan låg mellan 1944 och 1946 ett flyktingläger. De första flyktingarna kom från Estland på hösten 1944 när de flydde undan den sovjetiska Röda armén som ryckte västerut. Lägret kom snabbt att expandera och bestod av ett hundratal baracker och påminde mer om en mindre stad än ett läger. Förutom bostadsbaracker fanns även matsalar, vattenverk, tvättstugor, badhus, lägerexpedition och arbetsförmedling. Många av de flyktingar som kom till Doverstorp fick arbete i bl.a. Finspång och Norrköping. Standarden på lägret var enklast möjlig och vare sig vatten eller el fanns framdraget. Vatten fick hämtas från tappkranar som fanns utspridda över lägerområdet och barackerna värmdes upp med hjälp av kaminer. Lägret var heller inte inhägnat. Fram till våren 1945 gick ca 6000 flyktingar från Estland igenom lägret.
På våren 1945 kom lägret att bli ett flyktingläger för polsktalande kvinnor som räddats/befriats från tyska koncentrationsläger, bl.a. Auschwitz och Bergen – Belsen. De kom till Sverige tack vare Röda korset och de s.k. vita bussarna. Det var den svenske diplomaten Folke Bernadotte som genom förhandlingar med SS chefen Heinrich Himmler lyckats få tillstånd att föra ut fångar från tyska koncentrationsläger. Den första gruppen flyktingar som skulle till Doverstorp anlände med tåg till Norrköping den 6 maj. De var utmärglade och i mycket dåligt skick. För detta ändamål hade beredskapssjukhus upprättats i två skolor. En del av flyktingarna bar på smittosamma sjukdomar såsom tyfus och tuberkulos. Många utav flyktingarna gick dock inte att rädda utan dog av de åkommor de drabbats utav. Med anledning av smittorisken upprättades taggtrådsstängsel runt lägret för att på så vis hindra att sjukdomar spreds.
Fram till sommaren 1945 hamnade mellan 1500 – 2000 polska kvinnor, ca en tredjedel var judinnor, i Doverstorps flyktingläger. Från Doverstorp slussades de sedan vidare, en del valde att stanna i Sverige, andra valde att emigrera utomlands, bl.a. till USA och Israel. Redan 1946 avvecklades lägret och barackerna demonterades.
Nuvarande status: Raserat (2016).
Läge: 58° 38'30 N, 15° 51'18 E
Att ta sig dit: Bil.
Litteraturtips: Shepard, Ben: Befrielsen av Bergen – Belsen (2005).
Det finns inte mycket kvar av lägret och det som finns kvar ligger inne i skogen. Alla baracker är sedan länge borta men fundamenten som de stod uppställda på finns delvis kvar och går att hitta lite varstans i skogen. Även en del tappkranar som fanns utplacerade på lägerområdet finns också kvar. En barack har med hjälp av snören markerats ut för att på så vis ge ett visuellt intryck hur stor en barack var. Även den f.d. lägerexpeditionen, arbetsförmedlingen samt två stycken matsalar har markerats ut. Men för att förstå vad dessa snören/markeringar innebär måste man veta vad som stod där. Det som däremot är bevarat, om än i form av ruiner, är det f.d. badhuset och vattenverket samt potatiskällaren som är bevarad i sin helhet. Det finns ytterligare lite ruiner kvar vilka jag inte lyckats klargöra vad det skulle kunna vara. Som helhet gör dessa fysiska kvarlevor att platsen är värd ett besök.
Den allmänna kännedomen om lägret lämnar en del att önska och få verkar känna till att det ens har existerat. Detta är synd eftersom det finns en direkt koppling till de mer kända koncentrationslägren i Tyskland och Polen, om än om deras syften var av helt olika karaktär. Det som skulle vara bra vore om det på platsen sattes upp en informations/orienteringstavla med lite övergripande historik samt vad som finns kvar att se. Tror knappast att fler skulle besöka platsen men det skulle i alla fall göra det lite enklare för de som hittar dit.