Krampen

I november 1943 beslöt den kungliga socialstyrelsen att ett interneringsläger för sovjetiska krigsfångar skulle upprättas i Krampen utanför Skinnskatteberg, Västmanland. Detta var fångar som flytt från tysk fångenskap i Norge och Finland och som tagit sig över gränsen till Sverige. Eftersom Sverige officiellt var neutralt kunde inte krigsfångarna skickas tillbaka till vare sig Sovjetunionen eller Tyskland. Lägret upprättades i samarbete med den sovjetiska legationen i Stockholm som även bidrog med ekonomiska medel. Krampen var inte det första lägret som upprättades, redan 1942 hade ett interneringsläger för sovjetiska medborgare upprättats i Baggå herrgård och pensionat Udden i Baggbron, samtliga i Västmanland.

Krampen började byggas av sovjetiska krigsfångar i december 1943. Valet av plats berodde på det isolerade läget som gjorde det problematiskt för fångarna och utomstående att komma i kontakt med varandra. Från sovjetiskt håll fanns det ideologiska motiv till att minimera fångarnas kontakt med all form av svensk kultur. Den närliggande järnvägen och stationen bidrog också till valet av plats eftersom det förenklade transporter till och från lägret. Ytterligare en orsak var all statlig skog som låg runt lägret där fångarna kunde arbeta. Sammanlagt upprättades ett tiotal fångbaracker, kommendantur, samlingssal, matsal, pumphus, tvättstuga och källare. Något stängsel behövde inte upprättas runt lägret.

Fångarna arbetade med skogsarbete och vägarbete och de erhöll lön som de bl.a. köpte diverse varor för. Arbetet var givetvis av betydligt lindrigare art än det de hade flytt ifrån och de hade det antagligen väldigt bra. Utanför arbetstiden kunde fångarna titta på film och ägna sig åt andra fritidsaktiviteter, förvisso aktiviteter och filmer som godkänts av den sovjetiska legationen. Men det var bara en tidsfråga innan fångarna kunde skickas tillbaka till Sovjetunionen. Detta tillfälle infann sig när Sovjetunionen och Finland slöt ett fredsavtal i september 1944. Redan nästa månad avseglade två fartyg från Gävles hamn med 900 sovjetiska medborgare, däribland samtliga 300 fångar från Krampen.

Vad som sedan hände med fångarna i Sovjetunionen är inte klart, men från sovjetiskt håll sågs krigsfångar som potentiella landsförrädare och troligtvis hamnade ett flertal av dem i läger, andra förvisades kanske till inre exil och det kan inte uteslutas att några t.o.m. avrättades. Från svenskt håll ville man inte vid denna tidpunkt hamna på kollisionskurs med Sovjetunionen och utlämningen diskuterades aldrig. Efter kriget kom Krampen under sommaren och hösten 1945 att hysa flyktingar från Lettland, Rumänien och judar. I november 1945 avvecklades lägret och några år senare revs det.