Skånelinjen


I slutet på trettiotalet när krigsmolnen började hopa sig över Europa insåg den svenska regeringen och Försvarsmakten att krig inte kunde uteslutas. För svensk del ansåg man bl.a. att den södra kusten var ett utsatt område för en fientlig invasion och då i synnerhet från tyskt håll. Därför började man 1939 att bygga en försvarslinje från trakterna kring Båstad längs kusten ända till trakterna kring Vieryd i Blekinge.

Försvarslinjen, som även kallades för Per Albin-linjen efter den svenska statsministern (Per Albin Hansson), byggdes upp i etapper. Den bestod främst av tre olika typer av värn, kulsprutevärn, observationsvärn och kanonvärn. Först under 1941–42 kompletterades värnen med skyddsrum samt en utbyggnad av eldställningar och taggtrådshinder. Insatserna sattes in där man för stunden ansåg att hotet var som störst. Försvarslinjen huvudsakliga uppgift var att förhindra en fientlig landstigning. I takt med Tysklands motgångar avstannade också utbyggnaden av försvarslinjen.

Värnen var inte avsedda för att vistas i under en längre tid, typ den variant av värn och bunkrar som fanns vid exempelvis Maginotlinjen i Frankrike. Värnen var endast avsedda för stridsuppgifter och förläggningen av soldaterna förlades på andra håll i typ, bondgårdar, skolor och tältförläggningar. Sammanlagt så byggdes 1063 värn längs kusten som en del utav Skånelinjen. Efter krigsslutet 1945 började linjen avrustas men i samband med det Kalla kriget fick linjen ny aktualitet och moderniserades.

Nuvarande status: Delvis bevarat/raserat (2021).

Läge: 55°24' 06.91" N 12°56' 37.76" E (Falsterbokanalen).

Att ta sig dit: Bil.

Kommentar:

För att hitta Skånelinjens bunkrar behöver man inte leta länge, det räcker egentligen att köra längs kusten så hittar man dem överallt. På stränder, på ängar, på åkrar, på klippor, i kohagar, i strandskogar och i trädgårdar. De har på sätt och vis blivit en del utav kusttopografin och ett inslag i strandmiljön. De flesta bunkrar verkar finnas kvar, om än i varierande skick, och de flesta verkar vara plomberade. Troligtvis för att folk inte ska skada sig men också kanske för att de inte ska bli ett tillhåll. Plomberingen har tyvärr bidragit till att de i många fall förvanskats och ser i vissa fall ut mer som betongklumpar än bunkrar. Men enkelheten att hitta dem gör dem till enkla besöksmål. De ligger dessutom utspridda bland betydligt mer populära och kända besöksmål vilket gör att de kan kombineras med andra sevärdheter längs kusten. Likväl är de en påminnelse om en tid då en invasion av Sverige inte kunde uteslutas och därmed har de ett historiskt värde värt att bevara för efterkommande generationer.

Litteraturtips: Högberg, Leif: Taggtrådskust (2021).