Uppsala – SIFR
Under artonhundratalets andra hälft började man inom akademiska kretsar diskutera raser, rasers egenskaper, vad egenskaperna var ett utryck för och vilka effekter de hade på staterna. Från dessa kretsar såg man ett samband mellan staters förfall och staters utveckling. Framstående personligheter inom yrken som bl.a. ekonomi, psykologi, antropologi och medicin gav diskussionerna en vetenskaplig legitimitet som senare även fick fäste inom politiska kretsar. Men än så länge fanns det vare sig i Sverige eller i något annat land något statligt rasinstitut där dessa idéer kunde realiseras. Diskussionerna var ännu så länge begränsade till föreningar och organisationer som finansierades med hjälp av privata donationer. Men detta ändrades när den svenska riksdagens båda kamrar i maj 1921 fattade ett beslut om att inrätta ett statligt institut för rasbiologi (SIFR). Beslutet hade föregåtts av en motion som godkänts av bl.a. statsminister Hjalmar Branting och Högerns ledare Arvid Lindman, alla riksdagspartier hade för övrigt samtyckt till motionen. Därmed kom begrepp som rasbiologi, genealogi och ärftlighetslära att bli en del utav den svenska socialpolitiken.
SIFR förlades i Dekanhuset i centrala Uppsala som fram till 1916 hade hyst Uppsala universitets förskole utbildning. Institutet förste chef blev den inflytelserike och utomlands erkände läkaren och rasbiologen professor Herman Lundborg. Lundborg hade under lång tid verkat för att rasbiologin skulle få en politisk förankring och finansieras av statliga medel. Syftet med institutet var att kartlägga det svenska folkets rasmässiga status och ärftlighet. Under Lundborgs ledning genomfördes rasbiologiska undersökningar på ca 100 000 svenskar som 1927 sammanställdes i boken Svensk raskunskap. Andra böcker som gavs ut var bl.a. The Race Biology of the Swedish Lapps: Part I. Ett omfattande verk om samernas förhistoria, deras demografi och deras framtidsutsikter. Lundborg hade sedan 1912 genomfört ett flertal resor till Lappland för att på plats kunna undersöka samer. Men redan innan institutet grundats hade Lundborg gett ut rasbiologiska böcker, bl.a. Svenska folktyper och The Swedish Nation. 1919 hade Lundborg även sammanställt en Folktypsutställning som turnerade i riket, en utställning som även väckte intresse i utlandet.
Från medicinskt håll var man också intresserad av att skilja de bra generna från de dåliga generna. Det var i första hand s.k. ”sinnesslöa” och ”idioter” som fick representera de dåliga generna. Dessa omhändertogs, spärrades in på sjukhus och inte sällan steriliserades (sterilisering blev tillåtet 1935), allt för att deras gener inte skulle spridas vidare till nästa generation. På så vis hoppades man kunna komma tillrätta med de dåliga generna som på sikt skulle försvinna samt att bärare av bra gener ostört kunde fortplanta sig och säkerställa den svenska folkstammens framtid.
Lundborg var också en person som väckte stor respekt och beundran i utländska rasbiologiska kretsar. Han anlitades flitigt som föreläsare av utländska universitet och gjorde flera resor, främst till Tyskland, under vilka han diskuterade sin forskning och de resultat han kommit fram till. Lundborg hade också goda kontakter med tyska motsvarigheter som Alfred Plötz, Fritz Lenz, Eugen Fischer, Ernst Rüdin och Hans F.K. Günther. Flera utav dem gjorde senare karriär i det nazistiska Tyskland och Lundborg själv blev en respekterad rasbiolog som ofta omnämndes i det nazistiska Tyskland. SIFR kom också att bli en förebild för liknande institut som upprättades i andra länder, bl.a. i Tyskland.
SIFR kom dock redan från början att brottas med ekonomiska bekymmer och Lundborg beklagade sig att han inte fick de medel han begärde. Institutet fick heller aldrig något riktigt fäste i ledande politiska kretsar och inte den utveckling och stöd som Lundborg hoppades på. Lundborg var också en person som för sitt eget bästa vurmade lite väl mycket för de mer extrema nazistiska raslärorna. Något som inte alltid uppskattades av vare sig politiker eller kollegor. En av dessa kritiker var professor Gunnar Dahlberg som 1935 kom att ersätta Lundborg som chef. SIFR flyttade då också till nya lokaler på Västra ågatan 24. Efter andra världskriget började rasbiologin som vetenskap att ifrågasättas, men institutet fanns ändå kvar fram till 1958 då det övergick till institutionen för medicinsk genetik vid Uppsala universitet. Tvångssterilisering var dock en del utav den svenska socialpolitiken ända fram till 1975 då lagen ändrades.
Nuvarande status: Bevarat (2015).
Adress: Biskopsgatan 2, 753 10 Uppsala.
Att ta sig dit: Promenad från centrala Uppsala.
Litteraturtips: Broberg, Gunnar: Statlig rasforskning (1995).
2015 ägs huset av Statens fastighetsverk som själva nyttjar de flesta lokaler, andra lokaler hyrs ut till externa hyresgäster. Utanför huset finns det en liten informationsskylt som berättar lite kortfattat om husets historia men ingenting nämns om dess historia som rasbiologiskt institut. Detta kan jag tycka är lite märkligt eftersom Sverige idag har gjort upp med sin rasistiska historia på ett sätt att det rimligtvis borde vara helt oproblematiskt och inte det minsta värdeladdat att ge det ett omnämnande. Själva huset har givetvis genomgått vissa förändringar under åren men huset är också klassat som ett statligt byggnadsminne som gör att dess arkitektur och inredning inte får förändras hur som helst. Vilka rum som användes till vad och vem som satt var verkar det inte vara någon som vet, eller i alla fall inte har bemödat sig att undersöka.
Herman Lundborg dog 1943 och ligger begravd i familjegraven på Uppsalas gamla kyrkogård. Där ligger även en kvinna vid namn Maria Lundborg Isaksson (född 1893). Detta var en kvinna av samisk börd som Lundborg träffade under en av sina expeditioner i norra Sverige och som han förälskade sig i. Han tog med henne tillbaka till Uppsala, gav henne en tjänst som städerska på institutet och gjorde henne så småningom gravid. Maria födde 1927 en son som fick namnet Allan. Lundborg hade sedan tidigare två söner (Gunnar 1901 – 1973 och Sune 1903 – 1976) med sin fru Thyra, men när Thyra dog 1931 gifte han sig 1936 med Maria. Maria dog 1968 och sonen Allan dog 1991.