Vipeholm

I en stadsdel i Lund som heter Vipeholm upprättades 1935 en anstalt för vad man på den tiden kallade för sinnesslöa, idioter och andra hopplösa fall. Detta var människor som bar på psykiska sjukdomar eller psykisk funktionsnedsättning som innebar att de var i behov av hjälp för att klara det dagliga livet. Lokalerna var först ämnade för militära ändamål men detta kom att ändras och i stället blev det en anstalt för sinnessjuka. Chef för anstalten var överläkare Hugo Fröderberg.

De flesta patienter (intagna) kom från Norrland utifrån en medveten strategi om att hålla dem långt borta från familj. Inledningsvis fanns det bara manliga patienter, men snart så öppnades även avdelningar för kvinnor, ungdomar och barn. Den svenska Socialstyrelsen och svensk lagstiftning gjorde det möjligt att tvångsinternera s.k. sinnesslöa. Detta var inget unikt för Sverige utan liknande lagstiftningar fanns i andra delar av Europa, inte minst i Tyskland.

När andra världskriget bröt ut i september 1939 fanns ca 650 manliga patienter och ca 150 kvinnliga patienter på anstalten. Mellan 1941 och 1943 tredubblades antalet dödsfall på Vipeholm utifrån en trolig medveten strategi om dödshjälp. 203 manliga patienter dog under dessa år vilket motsvarar ca en fjärdedel utav de manliga patienterna. Dödsorsaken berodde på att patienterna fick mindre näring vilket på sikt gjorde att de svalt ihjäl. De som dog begravdes på Lunds norra kyrkogård. De anhöriga fick veta att offren avlidit av naturliga orsaker.

Det som skedde på Vipeholm var egentligen detsamma som skedde på tyska mentalsjukhus, om än i mindre omfattning. Patienter mördades utifrån en barmhärtighets princip där man från medicinskt håll ansåg att man gjorde dessa människor en tjänst genom att befria dem från livet. På Vipeholm återgick dödsantalet till det normala först 1947.