I april 1945 närmade sig den sovjetiska Röda armén koncentrationslägret Sachsenhausen norr om Berlin. I likhet med andra läger som hotades påbörjade nazisterna en evakuering av lägrets fångar för att de inte skulle hamna i fiendens händer. Den 20 och 21 april tvingades ca 33 000 fångar ut på en s.k. Dödsmarsch västerut undan de framryckande sovjetiska styrkorna. Gamla som unga, kvinnor, män, barn, sjuka som friska. Endast de som var alltför sjuka lämnades kvar i lägret. Flera av dessa mördades av SS innan de lämnade lägret. Brist på mat, sjukdomar, kläder och andra förnödenheter och av ren utmattning dog eller dödades flera av fångarna längs vägen då de helt enkelt inte längre orkade.
Det var strikt förbjudet för fångarna att söka hjälp, ta emot hjälp av befolkningen längs vägen och straffades med döden om de upptäcktes. Människor som försökte hjälpa fångarna riskerade också hårda straff, inte sällan med döden. Ett fåtal fångar lyckades i det kaos som rådde att fly. Den 23 april hade antalet fångar halverats och när de befann sig norr om Wittstock utanför en by som heter Below upprättade SS ett provisoriskt läger i en skog. Ett taggtrådsstängsel sattes upp och fångarna stängdes in utan vare sig mat, vatten eller väderskydd. Fångarna byggde i den mån de orkade och kunde provisoriska skydd, lagade mat på bark och löv för att stilla hungern. SS vakterna inkvarterade sig i en närliggande lada och ledningen, inkl. kommendanten, SS-Standartenführer Anton Kaindl, i byn Below.
Efter några dagar i total misär anlände medarbetare från Röda kors och kunde dela ut lite förnödenheter och ett provisoriskt sjukhus upprättades i en byggnad i ett försök att ta hand om de svårast sjuka. Den 1 maj anlände den sovjetiska Röda armén till Below och kunde befria de som var kvar. Dagen innan hade SS tvingat i väg de flesta fångarna norrut där de stötte ihop med andra fångar från andra läger som också tvingats i väg på Dödsmarscher.
Det rådde totalt kaos och fronten närmade sig från alla håll och kolonnen med fångar splittrades. SS vakter insåg det hopplösa och flydde för att i alla fall undvika att hamna i sovjetisk fångenskap. Fångarna väntade helt enkelt i skogarna intill vägarna på att befrias och mellan den 2 och 4 maj befriades de dels av britter, dels av ryssar.
Nuvarande status: Raserat med museum (2025).
Läge: 53°15'22.65" N, 12°28'03.64" E
Att ta sig dit: Bil.
Litteraturtips: Daniel Blatman, Chaya Galai’s: The Death Marches: The Final Phase of Nazi Genocide (2010).
I mitten på sextiotalet upprättade den östtyska regimen ett mindre monument på platsen. Ca tio år senare ersattes detta med ett större monument. Bakom monumentet upprättades en slinga i skogen med röda trianglar nedstuckna intill träd som på det ena eller andra sättet bär spår av fångarna. Under kommunisttiden var "alla" fångar i nazistiska koncentrationsläger politiska fångar och de röda trianglarna var ett sätt för nazisterna att identifiera politiska fångar. I början på nittiotalet utsattes museet för en brand och skadegörelse av nynazister. Sedan 2010 finns en utomhusutställning och slingan i skogen med de röda trianglarna har kompletterats med informationstavlor.