Bendlerblock
Det tyska krigsministeriet låg vid Bendlerblock i Berlin och det var där som motståndet mot Hitler tog form. Ett motstånd som vuxit fram inom den äldre och aristokratiska officerskåren och som i takt med de militära motgångarna ville få till en förändring av kriget. Den tyska officerskåren med preussiska anor hade alltid ansett sig stå ovanför (eller i alla fall utanför) politiken och inte låta sig styras av politiker. Men Hitler hade ändå lyckats att förena både sina och militärens ambitioner, en relation som fungerande väl så länge Tyskland skördade militära framgångar. Detta ändrades i samband med det tyska nederlaget utanför Moskva i december 1941. Därefter var samarbetet mellan Hitler och officerskåren ansträngt.
De konspirationstankar som funnits sedan slutet på trettiotalet hos vissa höga officerare väcktes åter till liv. Men att avlägsna Hitler var lättare sagt än gjort och förenat med en direkt livsfara. Att förmå Hitler att självmant kliva åt sidan var inget alternativ, det enda sättet var att mörda honom men det var få om ens någon som kunde och vågade utföra ett mordförsök. Ledande officerare som var motståndare till Hitler var bl.a. Ludwig Beck, Hans Oster, Erwin von Witzleben, Carl Friedrich Gördeler och Henning von Tresckow. Mycket försiktigt försökte de värva medlemmar men kombinationen av lojalitet till trohetseden (till Hitler), pliktkänsla och många gånger en direkt rädsla av att agera gjorde att många inte lät sig värvas.
Under 1943 hade konspiratörerna lyckats värva en överste vid namn Claus von Stauffenberg. Stauffenberg hade skadats i Nordafrika och hade därefter tilldelats en tjänst inom reservarmén vilket gav honom tillträde till de militära konferenserna vid vilka Hitler närvarande. Stauffenberg erbjöd sig att utföra ett attentat genom att placera ut en sprängladdning vid en av konferenserna. Hemliga möten föregick attentatet och kuppförsöket, det var viktigt att hitta rätt tidpunkt och tillfälle. Attentatet kom därför med kort varsel att avblåsas ett par gånger eftersom konspiratörerna ville att även personer som Göring och Himmler skulle närvara.
Men den 20 juli 1944 beslöt konspiratörerna att sätta sin plan i verket. Tidigt på morgonen flög Stauffenberg från Berlin till FHQ Wolfsschanze, Ostpreussen, för att medverka vid en militärkonferens. Med sig hade han en portfölj som innehöll två sprängladdningar som han planerade att placera under konferensbordet ca två meter från Hitler. Men Stauffenberg och hans adjutant Werner von Haeften hamnade i tidsnöd och de lyckades därför bara aptera en utav de två sprängladdningar han hade med sig.
När Stauffenberg anlände till konferensen hade den redan börjat, han ställde ner sin portfölj under bordet. En kort stund senare lämnade han konferensen under förevändning av ett väntande telefonsamtal. Utanför baracken väntade von Haeften i en bil och de började köra ut mot flygfältet. När laddningen exploderade gick larmet och alla utfartsvägar spärrades av, men Stauffenberg lyckades ljuga sig ut från Wolfsschanze och flög tillbaka till Berlin för att ansluta till övriga kuppmakare vid Bendlerblock, övertygad om att Hitler var död.
Men Operation Valkyria (kodnamnet för kuppen) hade inte inletts direkt efter attentatet pga. ovisshet om Hitler verkligen var död eller inte. Denna ovisshet och obeslutsamhet innebar att värdefull tid gick förlorad. Tanken var att omgående avväpna SS, mobilisera reservarmén, inta regeringskvarteren och arrestera framträdande nazister, däribland Josef Göbbels. Sent omsider kom ändå Valkyria igång men snart uppkom rykten vid Bendlerblock om att Hitler överlevt attentatet. Detta ledde i sin tur till en osäkerhet och handlingsförlamning från konspiratörernas sida. Dubbla budskap nådde även befälhavare som inte deltog i kuppen och under eftermiddagen och kvällen rådde stor ovisshet i Berlin.
Men Hitler hade mirakulöst överlevt attentatet och ådrog sig endast mindre skador. Portföljen med sprängladdningen hade av en slump flyttats från den ena sidan av bordsbenet till den andra vilket fick effekten att explosionen dämpades i Hitlers riktning. Att dessutom endast den ena sprängladdningen exploderade dämpade explosionen ytterligare. När det till slut bekräftades att Hitler överlevt attentatet var konspiratörernas öde beseglat. Stauffenberg, löjtnant Werner von Haeften, General Friedrich Olbricht och överste Albrecht Mertz von Quirnheim arresterades redan samma kväll och avrättades på gården vid Bendlerblock. En femte konspiratör (Ludwig Beck) valde att begå självmord. Efter attentatet följde en våg av terror där tusentals konspiratörer, misstänkta konspiratörer och sympatisörer avrättades.
Nuvarande status: Bevarat med museum (2011).
Adress: Stauffenbergstrasse 13 – 14, 10785 Berlin.
Att ta sig dit: Pendeltåg eller tunnelbana till stationerna Kurfürstenstrasse eller Potsdamer Platz.
Litteraturtips: Sandström, Allan: Attentatet mot Hitler (1988).
Ett ganska sterilt museum där det mesta ser ut som lärosalar, men det är kanske det som är det huvudsakliga syftet med museet.
Målet för konspiratörerna var att efter ett lyckat attentat inleda fredsförhandlingar med de västallierade (USA och Storbritannien) och avsluta kriget. Att inleda fredsförhandlingar med Sovjetunionen fanns inte på konspiratörernas agenda. Men det är knappast troligt att de västallierade hade ingått några som helst förhandlingar. Den tyska officerskåren hade alltför höga tankar om sig själva och deras direkta inblandning i både krigsförberedelser och krigsförbrytelser hade med största säkerhet omintetgjort förhandlingar. Den villkorslösa kapitulationen som både de västallierade och Sovjetunionen kommit överens om hade fortsatt att gälla, med eller utan Hitler.
Även om Hitler mördats vid attentatet är det ytterst tveksamt om konspiratörerna lyckats överta makten. Bara för att det var armén som varit initiativtagare och utförare av attentatet så är det direkt felaktigt att säga att hela armén stod bakom attentatet. Det var egentligen en ganska liten krets som stödde konspiratörerna och tiden efter Hitlers död hade antagligen blivit oerhört kaotisk med flera potentiella utmanare till det maktvakuum som hade uppstått. Ett vakuum där konspiratörerna absolut inte ska ses som den självklara segraren.
En som i alla fall var glad över att Hitler överlevde attentatet var märkligt nog Stalin. Anledningen till detta berodde på Stalins misstänksamhet mot sina västallierade, i synnerhet mot Churchill, om att de tillsammans med ett Tyskland utan Hitler skulle göra gemensam sak och fortsätta kriget mot Sovjetunionen. Därför förkastade Stalin alla planer som framfördes om att försöka mörda Hitler under kriget. Visst var Stalin paranoid och såg fiender överallt, men i Churchills fall fanns det fog för hans misstänksamhet. Churchills antikommunism var ingen hemlighet och han var inför president Roosevelt och sina medarbetare öppen med sin aversion mot Stalin. För Churchill var Stalin en man att ta på lika stort allvar som Hitler. Stalin var ett hot mot brittiska intressen i Öst och Sydeuropa om denne gavs fria händer.