Berlin – Folkdomstolen
1934 grundades Folkdomstolen (tyska Volksgerichtshof) som en konsekvens av den för nazisterna misslyckade rättegången mot de som anklagats för riksdagshusbranden i februari 1933. Resultatet blev att fyra av de fem misstänkta kommunisterna som anklagades för branden frikändes. För att undvika liknande misslyckande grundades Folkdomstolen vars huvudsakliga uppgift blev att ta sig an fall av politisk karaktär. Genom Folkdomstolen kunde Hitler vara säker på att domen blev i enlighet med hans egna önskningar och därmed ett politiskt redskap. Därmed blev politisk rättvisa vad som låg i nazismens intresse. Folkdomstolen fanns utlokaliserat över hela Tyskland men dess huvudsäte låg på dåvarande Bellevuestrasse 15 vid Potsdamer Platz i Berlin.
Fram till 1936 benämndes Folkdomstolen som en specialdomstol men blev genom en lag från april 1936 en självständig domstol vars medlemmar utnämndes av Hitler personligen. Domstolens förste president var Otto Thierack (justitieminister mellan 1943 och 1945) men 1942 övertogs posten av den ökände och skrupelfrie Roland Freisler. Folkdomstolen gav Hitler en form av legitimitet då han kunde hänvisa till att folk som anklagades ställdes inför rätta och dömdes utifrån de lagar som gällde. Mellan 1942 och 1944 utfärdade domstolen knappt 5000 dödsstraff och det är just domstolens brutalitet som gjort den så pass ökänd. Roland Freisler tog sig själv an flera fall och de mest kända är rättegångarna mot Hans och Sophie Scholl och övriga medlemmar i motståndsgruppen Vita rosen samt rättegången mot konspiratörerna som låg bakom attentatet mot Hitler den 20 juli 1944.
Nuvarande status: Raserat med minnestavla (2010).
Adress: Bellevuestrasse, 10785 Berlin.
Att ta sig dit: Pendeltåg eller tunnelbana till Potsdamer Platz.
Litteraturtips: Koch, H.W: In the name of the Volk: Political Justice in Hitler’s Germany (1989).
Folkdomstolens högkvarter skadades svårt under kriget och under ett bombanfall den 3 februari 1945 dödades Roland Freisler. Freisler hade om han överlevt kriget med största säkerhet varit en av de anklagade vid huvudrättegången i Nürnberg. Han hade knappast klarat sig undan dödsstraffet. 1985 fastslog den västtyska domstolen att Folkdomstolen inte varit en laglig domstol utan snarare ett instrument för den nazistiska regimen att utfärda domar för egna syften. Efter kriget kom flera utav de domare och åklagare som arbetade för Folkdomstolen att tjänstgöra i Västtyska och Östtyska domstolar. Detta av den enkla anledningen att det helt enkelt inte fanns tillräckligt med åklagare och domare för att fylla rättsväsendets behov, vilket blev problematiskt när västtyska domstolar ställde nazistiska krigsförbrytare inför rätta.