Berlin – Referat IV B4
Det var på Kurfürstenstrasse 115 i centrala Berlin som Gestapos referat B4 hade sitt kontor. Referatet hade ansvaret för judefrågan och ansvarade bl.a. för deportationerna av Väst och Sydeuropas judar till getton och förintelseläger i Östeuropa. Av den anledningen kallades referatet även för Judenreferat. Chefen för referatet var fr.o.m. mars 1941 SS-Obersturmbannführer Adolf Eichmann. Deportationerna av judarna var i många fall en omfattande byråkratisk process. I Östeuropa var processen mindre komplicerad eftersom staterna där hade upphört att existera. I Väst och Sydeuropa var det annorlunda eftersom Gestapo var tvungna att förhandla med den tyske lokale förvaltaren eller annan representant inom det område som Gestapo ämnade göra fritt från judar. Anledningen till att referatet inte låg på Bürgstrasse 28 som de övriga tre referaten (katoliker, protestanter och frimurare) var av sekretesskäl. Det öde som drabbade judarna i Östeuropa var även inom de nazistiska leden en känslig fråga vars detaljer man var mån om att till största del hålla hemligt. Referatet delades upp i ytterligare två avdelningar, A och B. A ansvarade för koordineringen av deportationerna av judar till getton och förintelseläger. B ansvarade för ärenden kring de deporterades egendom. Eichmann hade s.k. Judereferenten (referatets lokala representanter) i flera av de ockuperade länderna som ansvarade för de lokala deportationerna.
När judarna inom ett visst område skulle deporteras reste den ansvarige Judereferenten till platsen. Med sig hade han ca 10 medarbetare och tillsammans bildade de ett s.k. Einsatzkommando. Judereferenten eftersträvade ett samarbete med lokala civila ledare som hade ansvaret för judarna inom området. Målet var att alla judar inom området skulle lämnas över till Judereferenten och deporteras till Östeuropa. Beroende på de lokala civila ledarnas attityd gentemot judarna var vissa ledare mer angelägna att samarbeta med Judereferenten än andra. Ibland kunde man inte komma överens och vissa fall kom man fram till en kompromiss. En annan viktig del i arbetet var att rekvirera tåg för deportationerna, tåg som annars var nödvändiga för den tyska krigsinsatsen. Detta var ett arbete som oftast föll på medarbetarna. Andra uppgifter var att omhänderta de deporterades egendom, detta krävde också transporter.
Nuvarande status: Raserat med informationstavla (2011).
Adress: Kurfürstenstrasse 115, 10787 Berlin.
Att ta sig dit: Tunnelbana till stationen Wittenbergplatz.
Litteraturtips: Cesarani, David: Adolf Eichmann: Byråkrat och massmördare (2005).
Informationstavlan är en del utav en busshållplats som ligger precis där referatet en gång låg (byggnaden förstördes under kriget). Istället för reklam har man alltså satt upp information.
Efter kriget tillfångatogs Eichmann av amerikanarna som i brist på bevis frigav honom. Eichmann visste att han för eller senare skulle efterlysas för sina arbetsuppgifter under kriget. Därför flydde han med sin familj via omvägar till Argentina där han antog ett antal olika identiteter. Direkt efter kriget var hans roll i kriget ännu inte kartlagd, det största fokuset låg på de mera ledande nazisterna och koncentrationslägrens kommendanter. Men allt eftersom dokumenten kring Förintelsen granskades desto oftare uppkom Eichmanns namn och namnteckning och hans centrala roll blev alltmer tydlig. Eichmann blev därmed en av de mest efterspanade nazistiska krigsförbrytarna. I mitten på femtiotalet kom det fram uppgifter om att Eichmann befann sig i Argentina och spaningarna intensifierades. 1960 hade israelerna identifierat en person vid namn Ricardo Klement som just Eichmann.
Den fascistvänliga regimen i Argentina var dock inte intresserade av att lämna ut Eichmann till Israel för rättegång. Det israeliska Knesset (riksdagen) godkände då en plan för att kidnappa Eichmann och föra honom till Israel. Där skulle han ställas inför rätta för brott mot bl.a. det judiska folket. Den israeliska säkerhetstjänsten (Mossad) skickade ett team av fältoperatörer till Argentina. De bekräftade hans identitet och bevakade Eichmann i stort sett dygnet runt och kartlade hans rutiner för att kunna bestämma en lämplig plats för kidnappning. Eichmann bodde med sin familj i ett litet hus en bit utanför Buenós Aires. Han åkte buss mellan hemmet och arbetet, busshållplatsen låg en kort promenad från hemmet. Därför beslöt teamet att kidnappa Eichmann under hans promenad från busshållplatsen till hemmet. Kidnappningen genomfördes den 11 maj 1960. Han fördes till ett s.k. säkert hus där de inledande förhören genomfördes för att kunna fastställa hans identitet. Därefter smugglades han ut ur Argentina i ett kommersiellt flygplan tillhörande det israeliska El-Al och fördes till ett häkte i Jerusalem.
Israelerna var väldigt måna om att Eichmann verkligen fördes till Israel och inte dödades av någon hämndlysten medlem i teamet. Därför fanns det ingen inom teamet vars släktingar mördats av nazisterna. När Eichmann befann sig i häktet tillkännagav Israels premiärminister Ben Gurion inför Knesset att Eichmann befann sig i israeliskt fångenskap. När det blev offentligt hördes protester från olika håll mot att Eichmann kidnappats av ett utländskt team och att detta bröt mot internationell lag. Israel ignorerade protesterna. Eichmann ställdes inför rätta i april 1961 och anklagades på 15 punkter som alla var relaterade till brott mot det judiska folket. Rättegången var välbevakad av både polis och media och var kanske den första riktiga TV-rättegången. Rättegången varade fram till september 1961 och han dömdes till döden genom hängning.
Det var även under rättegången som bilden av den blodtörstige och psykiskt störde nazisten omkullkastades. Eichmann visade sig vara en nitisk plikttrogen byråkrat som hävdade att han bara lytt order i den regim han varit verksam i. Eichmann var en helt vanlig tjänsteman på mellannivå i det nazistiska Tyskland. Hade han levt i en annan tid hade han antagligen utfört sina arbetsuppgifter med samma plikttrohet gentemot sina överordnande. Eichmanns dödsdom verkställdes i fängelset Ramla den 1 juni 1962. Han visade ingen ånger. Hans kropp kremerades och askan spreds ut i Medelhavet. Den skottsäkra bur som Eichmann satt i under rättegången finns på museet Ghetto fighters house strax norr om Haifa, Israel.