Berlin – Reichstag

Den 27 februari 1933 brandhärjades riksdagshuset (Reichstag) i Berlin. Hitler varnade den antikommunistiske presidenten för att branden var ett verk av kommunisterna och början på en revolution. Skrämd inför detta fick Hitler presidenten att använda sig utav artikel 48 i Weimarkonstitutionen. Artikeln innebar att presidenten i händelse av fara för rikets säkerhet kunde utfärda något som kallades för nödförordningar till skydd för folk och stat. I det här fallet gavs nödförordningarna namnet Riksdaghusbrandsförordningen och innebar att följande artiklar i Weimarkonstitutionen sattes ur kraft.

Art. 114 – Garanterar den personliga frihetens okränkbarhet.
Art. 115 – Okränkbarheten av varje tysk medborgares bostad.
Art. 117 – Post, telegraf och radiohemligheternas okränkbarhet.
Art. 118 – Garanterar yttrandefriheten.
Art. 123 – Församlingsfriheten.
Art. 124 – Friheten att bilda föreningar och sällskap.
Art. 153 – Skyddet av enskild egendom.

Nödförordningarna var tänkt att tillämpas under en kortare tid men de kom i själva verket att gälla fram till 1945. Detta var förvisso inte första gången som artikel 48 använts. Redan under tjugotalet användes den ett flertal gånger för att stabilisera det politiska läget och under de turbulenta åren 1930 – 1932 användes den mer eller mindre konsekvent. Därför går det inte att prata om att demokratin försvann i samband med Hitlers utnämnande till rikskansler, den började utarmas långt tidigare. Det första som nazisterna började med var en jakt på politiska motståndare, främst kommunister och socialdemokrater som fängslades. SA och SS fick polisiära befogenheter och kunde godtyckligt arrestera människor och sätta dem i vad som kallades för skyddshäkte. Dessa stod utanför det ordinarie rättsväsendet och de som hamnade i skyddshäkte kunde därför inte räkna med någon juridisk hjälp.

De fem kommunister som utpekades som skyldiga till branden ställdes inför rätta i juli 1933. Rättegången har kommit att kallas för Leipzigrättegången och tanken var att nazisterna skulle använda rättegången som ett bevis för att branden var planerad och genomförd av Komintern, en internationell kommunistisk organisation. Av detta blev det inget och fyra utav de åtalade friades och endast en fälldes. Den fällde var en efterbliven holländsk kommunist som hette Marius van der Lubbe. Han dömdes till döden och halshöggs i fängelset i Leipzig i januari 1934 strax före sin 25 års dag. Efter kriget fördes hans kvarlevor tillbaka till Holland. Så sent som i januari 2008 frikändes han av en tysk domstol. Enligt tysk författning går det att ändra domar som utfärdats i Nazityskland. Hur det var med Lubbes inblandning i själva branden råder det fortfarande delade meningar om. Han var bevisligen där men man vet inte om han agerade ensam eller hade medhjälpare, antingen från den ena eller andra sidan.

Riksdagshuset renoverades inte utan riksdagen förlades till den närliggande Krolloperan. Hitler hade en förhoppning om att branden skulle medföra att nazisterna fick majoritet vid de val som var utlysta till den 5 mars men så blev det inte. Nazisterna fick bara 288 mandat men omständigheterna var ändå sådana att nazisterna kunde driva utvecklingen till deras fördel. Första steget var att driva igenom en Fullmaktslag (Lagen för att häva folkets och rikets nöd) som innebar att riksdagen berövades sin lagstiftande makt och överlät den till regeringen. Men för att överhuvudtaget kunna driva igenom lagen krävdes 2/3 majoritet vid omröstningen. Nazisterna var därmed tvungen att söka stöd hos andra riksdagspartier. Detta löstes med hjälp av både löften och hot och lagen kunde med stöd av alla partier förutom socialdemokraterna röstas igenom med siffrorna 444 för och 94 emot. Det skall tilläggas att samtliga kommunistiska ledamöter var fängslade och att enbart 94 socialdemokratiska ledamöter närvarade, övriga var fängslade eller höll sig gömda i rädsla för att bli fängslade och vågade sig därför inte till riksdagen. Under våren och sommaren drivs ett flertal andra lagar igenom som bit för bit demonterade republiken och lade istället grunden för diktaturen.