Berlin – Rosenstrasse

På hösten 1941 började nazisterna deportera Tysklands (inklusive Österrike och Böhmen-Mähren) judar till getton i Östeuropa och sedermera även direkt till något förintelseläger. De judar som inte omfattades av dessa deportationer fram till 1943 var främst de som arbetade inom krigsindustrin (Fabriksjuden), judar som kämpat för Tyskland under första världskrigeteller judar som var gifta med tyska ariska kvinnor. Men i början på 1943 planerade nazisterna att även påbörja deportationen av dessa till förintelselägren. En sådan aktion genomfördes i Berlin i slutet på februari. Nazisterna började utan förvarning att hämta judarna vid deras arbetsplatser, hem eller på gatan och förde dem till olika uppsamlingslokaler runt om i Berlin. En låg på Grosse Hamburger Strasse, en annan låg på Rosenstrasse 2 – 4 nära Alexanderplatz där ca 1700 judiska män som var gifta med tyska kvinnor låstes in. Ryktet om arresteringarna spreds snabbt. Omgående började ett litet fåtal äkta makar (hustrur) och andra släktingar samlas utanför byggnaden på Rosenstrasse för att kräva männens frigivning. Detta var kvinnor som inte lyssnat på regimens uppmaning att skilja sig från sina judiska makar. När regimen uppmanade tyskar som var gifta med judar eller mischlinge (ej till rasen hundra procentiga judar) att skilja sig från sina judiska makar var det betydligt fler män som ansökte om skilsmässa än vice versa.

Efter ett par dagar hade hundratals personer samlats och protesterat mot arresteringarna och krävt männens frigivning. De stod och utanför huset dag och natt och skanderade ”vi vill ha våra män tillbaka” och omöjliggjorde en vidare deportation av judarna. Till slut ansåg de ansvariga för arresteringarna att Berlins gauleiter Josef Göbbels måste kontaktas angående hur man skulle hantera situationen. Det vore enkelt att tro att nazisterna även arresterade de som protesterade och skickade iväg dem till något koncentrationsläger eller mördade dem, men så var inte fallet. Detta var precis efter nederlaget vid Stalingrad och regimen var i behov av allt stöd den kunde få. Givetvis förekom hot om att de som protesterade skulle skjutas, men så fort folksamlingen skingrats genom hot återkom de och fortsatte protesterna. De som protesterade på Rosenstrasse hade tidigare varit likgiltiga när andra judar deporterats och det var denna likgiltighet som nazisterna eftersträvade. Men när det var deras egna släktingar som skulle deporteras var det annorlunda. RSHA (Rikets centrala säkerhetstjänst) tog ingen hänsyn till protesterna utan för deras del handlade det om att göra rikets huvudstad fri från judar till vilket pris som helst. Men Göbbels som var Berlins gauleiter, och därmed högre i rang, såg det hela annorlunda.

Göbbels var strax efter nederlaget vid Stalingrad tvungen att ta hänsyn till den folkliga opinionen i Tyskland. Han hade också i sitt tal i Berlins Sportpalats några veckor tidigare uppmanat kvinnorna (i Tyskland) att ta steget in i krigsindustrin. Han var därmed än mer beroende av kvinnornas samtycke till regimens uppmaning om ett totalt krig. Därför beslöt Göbbels att frige de judiska männen som var gifta med tyska kvinnor den 6 mars 1943. På så vis återställdes den moraliska ordningen och de som protesterat återgick till livet före arresteringarna och lämnade regimen i fred. Det var knappast av barmhärtighet som männen frigavs utan det handlade om en situationsanpassning till det politiska läget från Göbbels sida. Det var helt enkelt så att det inte var rätt tidpunkt för regimen att lösa problemet med de här ca 1700 judarna. Det fick vänta till ett senare tillfälle när förutsättningarna för regimen var mer gynnsamma att smärtfritt göra sig av med dessa judar. Göbbels visste att ordningen skulle återställas eftersom protesterna inte syftade till något mer än frigivning av deras män. Ingen av dem som protesterade arresterades senare trots att de i slutet av protesterna även skanderade ”mördare”. Hade det varit någonstans i Östeuropa hade judarnas öde varit beseglat sedan länge utan hänsyn till om de var gifta med icke judar. Men i Tyskland var det annorlunda eftersom det handlade om människor (tyskar) som regimen sade sig företräda.