Berlin – Sportpalast

Den här multisportarenan med plats för ca 15 000 åskådare byggdes 1910. Arenan blev inte bara en plats för sportevenemang utan användes även för politiska massmöten av flera partier under den turbulenta Weimarrepubliken. Nazisterna höll ett flertal möten i slutet på tjugotalet och början på trettiotalet. De två kanske mest kända talen som hölls i arenan är dels Hitlers första tal som rikskansler den 10 februari 1933 och Josef Göbbels tal den 18 februari 1943 om ett totalt krig.

Hitlers tal den 10 februari 1933 skedde inför ett fullsatt Sportpalast och det föregicks av ett massivt förarbete från Göbbels sida. Före Hitler talade Göbbels om de stora förändringar som skett och var på gång i Tyskland. Göbbels skröt om att Hitlers tal skulle sändas live och kunna nå ca tjugo miljoner lyssnare. Talet filmades också och arenan var dekorerad med banderoller med antikommunistiska budskap. Göbbels presenterade Hitler under pompa och ståt med trumvirvlar, flaggor och rungande Heil rop. Hitler bar uniform och äntrade arenan omgiven av ett uppbåd av SA vakter. Göbbels beskrev lyriskt för radiolyssnarna det skådespel som utspelades i arenan. När Hitler äntrade podiet infann sig en tystnad bland åskådarna. Hitler stod bara vid podiet och verkade vara tagen av stunden, tveksam och bläddrade lite nervöst bland sina papper han hade framför sig. Åskådarna väntade ivrigt på det första ordet, men Hitler höll dem på sträckbänken, allt för att bygga upp en spänning och förväntan, allt var planerat för att få bästa möjliga effekt. Sedan började Hitler trevande och nästan lite tafatt tala om Weimarrepublikens misslyckande och nazistpartiets uppgång. Men allt eftersom blev Hitler ”varm” i kläderna, han började gestikulera och talade både snabbare, högre och känslosammare.

Han beskrev den politiska situationen i Tyskland och vad som behövdes göras. Han lovade att komma till rätta med alla de orättvisor som det tyska folket drabbats av under Weimarrepubliken. Han tackade för det förtroende folket gett honom och han bad om deras hjälp för att de tillsammans skulle rädda Tyskland och upprätta dess forna storhet och ära. Ett upprättande som skulle kräva uppoffringar och att han, som en folkets man, var beredd att dela dessa uppoffringar. Han talade inte om klasser utan om folket som en enda gemensam nämnare där ingen stod över någon annan. Han attackerade marxismen (kommunismen) som den största orsaken till Tysklands lidande, däremot utelämnade han judarna. Göbbels däremot hade före Hitlers tal varnat judarna att snart var tålamodet slut och att man skulle ”täppa till truten på de uppkäftiga judarna”. I slutet på talet var Hitler svett och han avslutade talet med att han var övertygad om att Tysklands storhet och ära skulle återupprättas och gav talet en religiös touch när han avslutade det med ett ”AMEN”. Direkt efter talet gick Göbbels upp på podiet och utbringade ett trefaldigt Heil och Hitler lämnade arenan omgiven av sina vakter.

Göbbels tal den 18 februari 1943 är antagligen det mest kända tal som en nazistisk ledare höll. Talet är sett till dess utformning och genomförande klassat som ett retoriskt mästerverk. Till att börja med är det viktigt att se till talets kontext. I januari 1943 träffades den brittiske premiärministern Winston Churchill och den amerikanske presidenten Franklin D Roosevelt i Casablanca. Under mötet bestämdes bl.a. att inget annat än Tysklands villkorslösa kapitulation accepterades. I början på februari 1943 förlorade även tyskarna slaget om Stalingrad. Den psykologiska krigföringen pågick som bäst och Storbritannien ställde frågan om inte det tyska folket förlorat sitt förtroende för Hitler. Göbbels bemötte Storbritanniens tvivel på det tyska folkets tro på Hitler att det alltjämt var orubbligt. Han förklarade att det tyska folket och Hitler var oskiljaktiga och att de var beredda att följa Hitlers vilja oavsett hur läget såg ut (Führer befehl, wir folgen). Han förklarade också att kravet på en villkorslös kapitulation innebar att det tyska folket inte kunde förvänta sig någon barmhärtighet från sina fienders sida.

Kravet på en villkorslös kapitulation hade enligt Göbbels fört det tyska folket och Hitler ännu närmare varandra. Men för att bringa kriget till ett för Tyskland (nazisterna) lyckligt slut krävdes ett totalt krig där hela samhället både psykologiskt och materiellt underställdes kriget. Till skillnad från Sovjetunionen som redan före kriget i stor utsträckning hade ställt om sin industri för militära ändamål var så inte fallet med Tyskland. Men efter Stalingrad skulle detta ändras och det var Göbbels uppgift att vinna över människorna för detta ändamål. Talets höjdpunkt var när Göbbels frågade publiken om de ville ha ett totalt krig (Ich frage euch: Wollt ihr den totalen Krieg? Wollt ihr ihn, wenn nötig, totaler und radikaler, als wir ihn uns heute überhaupt erst vorstellen können?). Publiken reste sig upp och under stormande applåder utbringade ett enhetligt JA.

Men det totala kriget där varje resurs, material som mänsklig, mobiliserades inte förrän efter attentatet mot Hitler i juli 1944. Då utnämnde Hitler Göbbels till Reichsbevollmächtigter für den totalen Kriegseinsatz an der Heimatfront vilket gav honom ansvar att mobilisera de sista resurserna av manskap som fanns att tillgå. Personer som egentligen var för gamla för krigstjänstgöring samt personer som arbetade inom industrier. På så vis lyckades Göbbels skrapa ihop ytterligare ca 1 000 000 man till krigsmakten. Dessa mobiliserade i något som kallades för Volkssturm och var inte bara dåligt utbildade, de hade också en bristfällig utrustning för att överhuvudtaget kunna påverka kriget till Tysklands fördel.