Brandenburg fängelse

I oktober 1939 gav Hitler chefen för Führerkansliet Philipp Bouhler och Dr Karl Brandt instruktioner om att inleda ett program som kallades för T-4. T-4 var ett kodnamn uppkallat efter programmets högkvarter på Tiergartenstrasse 4 i Berlin.  T-4 gick ut på att tyska medborgare som bar på fysiska eller psykiska handikapp och därmed inte uppfyllde de rasmässiga kriterierna skulle dödas på speciella eutanasicentraler. Dels så ansågs de vara en fara för nationens fortbestånd om de spred sina sämre gener vidare och dels så ansågs de vara en ekonomisk belastning eftersom de inte kunde försörja sig på egen hand utan krävde vård. Tidigare hade nazisterna i mindre skala mördat fysiskt och psykiskt sjuka barn på sjukhus genom svält och giftinjektioner.

En uppgift för Bouhler och Brandt var att hitta en praktisk och avskild plats där morden kunde genomföras. Viktigt var att den låg i närheten av Berlin så att de ansvariga snabbt och enkelt skulle kunna göra regelbundna besök. I Brandenburg ca sex mil väster om Berlin fanns ett nedlagt fängelse som var lämpligt, dessutom fanns psykiatrikliniken Brandenburg – Görden i närheten vars patienter skulle kunna mördas i fängelset. I början på december 1939 började nazisterna i några anslutande byggnader till fängelset att installera den första eutanasicentralen, bl.a. byggdes en femton kvadratmeter stor gaskammare i en lada. För att kamouflera verksamheten fick centralen den officiella benämningen Brandenburgs statliga sjukhus- och vårdanstalt (Heil- und Pflegeanstalt Brandenburg).

De första gasningarna genomfördes antingen i december 1939 eller i början på januari 1940. Ca 20 personer mördades som försökskaniner för att avgöra om man skulle använda koloxid som avrättningsmetod eller inte. Resultatet föll väl ut och koloxid blev sedermera den gas som användes vid samtliga eutanasicentraler. Det finns få dokument och vittnesmål som kan berätta om den här första gasningen, men med största sannolikhet närvarade både Philipp Bouhler och Karl Brandt. Andra närvarande var hälsoministern Leonardo Conti, representanter från Führerkansliet, byråkrater som var ansvariga för implementeringen av eutanasin, flera T-4 läkare som exempelvis Brandenburgs förste kommendant Irmfried Eberl, kemisterna Albert Widmann och August Becker, psykiatrikern Werner Heyde samt en polisofficer från Stuttgart som hette Christian Wirth. Den sistnämnda blev sedermera inspektör för samtliga eutanasicentraler. När de ansvariga bestämt sig för att använda koloxid på tub experimenterade man fram hur mycket koloxid som behövdes eftersom koloxid på tub var dyrt att köpa in.

De patienter som skulle mördas anlände med bussar till Brandenburg och leddes in i speciella mottagningsrum. Där blev de registrerade, en del patienter undersöktes, men samtliga patienter fick slutligen klä av sig och leddes in i gaskammaren där de mördades. Inledningsvis kamouflerades inte gaskammaren som ett duschrum, det var först senare som de ansvariga insåg fördelen med att kamouflera det som en del av vilseledandet. I början blev patienterna informerade om att det var ett inandningsrum som användes av psykoterapeutiska skäl och de ombads därför att ta djupa andetag. En annan skillnad från övriga fem officiella eutanasicentralerna var att gaskamrarna inte hade kakelväggar som en del av kamoufleringsprocessen och att gasledningarna var placerade längs med golvet och inte i taket.

När människorna var döda tömdes gaskammaren och i vissa fall blev några av kropparna dissekerade innan de kremerades. Liken kremerades nattetid i två stycken mobila ugnar. Dessa värmdes upp med olja och var kopplade till byggnadens skorsten. Stanken av bränt kött gjorde att kremeringsugnarna förflyttades till en väl avlägsen plats ca fem kilometer utanför Brandenburg och gavs namnet Kemiska och tekniska forskningsanstalten (Chemisch-Technische Versuchsanstalt). Liken transporterades nattetid i kamouflerade postbilar till kremeringen för att i största möjliga mån behålla sekretessen.

De sista gasningarna i Brandenburg genomfördes 29 oktober 1940 då några barn från Brandenburg – Görden mördades. Anledningen till att Brandenburg avvecklades berodde på att de ansvariga var oroliga för att invånarna i Brandenburg skulle reagera negativt om eventuella misstankar om mord på tyskar skulle kunna bekräftas. Enligt statistik mördades 9772 människor under de nio månader som eutanasicentralen i Brandenburg existerade. All teknisk utrustning demonterades och flera läkare och sjuksköterskor förflyttades till mentalsjukhuset i Bernburg där verksamheten återupptogs. Byggnaderna skadades svårt i krigets slutskede och förstördes.