Brandenburg gamla fängelse

I oktober 1939 gav Hitler chefen för Führerkansliet, Philipp Bouhler, och Hitlers dåvarande livläkare, Dr Karl Brandt, instruktioner om att inleda ett program som kallades för T-4. T-4 var ett kodnamn uppkallat efter programmets högkvarter på Tiergartenstrasse 4 i Berlin. T-4 gick ut på att tyska medborgare som bar på fysiska eller psykiska handikapp och därmed inte uppfyllde de rasmässiga kriterierna skulle dödas på speciella eutanasicentraler. Dels så ansågs de vara en fara för nationens fortbestånd om de spred sina sämre gener vidare och dels så ansågs de vara en ekonomisk belastning eftersom de inte kunde försörja sig på egen hand utan krävde vård. Tidigare hade nazisterna i mindre skala mördat fysiskt och psykiskt sjuka barn på sjukhus genom svält och giftinjektioner.

En uppgift för Bouhler och Brandt var att hitta en lämplig plats där morden kunde genomföras. Viktigt var att den låg i närheten av Berlin så att de ansvariga snabbt och enkelt skulle kunna göra regelbundna besök. I Brandenburg ca sex mil väster om Berlin fanns ett nyss nedlagt fängelse som var lämpligt. Fängelset hade förvisso redan stängts 1931 och ersatts av ett nytt fängelse som inte låg lika centralt ca sex kilometer västerut. Under en kort period mellan augusti 1933 och januari 1934 fungerade fängelset som ett temporärt koncentrationsläger (skyddshäkte) innan fångarna skickades vidare till andra läger. Mellan våren 1934 och hösten 1939 fungerade det återigen som ett fängelse, om än i mindre omfattning än tidigare. Men när det stängde så övertogs fängelset av T-4 programmet. Det gamla fängelset låg dessutom inom ett område med bra infrastruktur som möjliggjorde goda transportmöjligheter. Dess höga murar skyddade också från insyn. I närheten låg också Brandenburg - Gördens psykiatriklinik vars patienter obemärkt skulle kunna transporteras till fängelset och mördas.

I början på december 1939 började nazisterna i några anslutande byggnader till fängelset att installera en gaskammare på ca 15 kvm, ett mottagningsrum, ett omklädningsrum och ett förrum. För att dölja vad som egentligen pågick kallades fick verksamheten den officiella benämningen, Brandenburgs statliga sjukhus- och vårdanstalt (Heil- und Pflegeanstalt Brandenburg). Den första provgasningen med koloxid utfördes i början på januari 1940. Ca 20 personer mördades. Vilka dessa personer var eller var de kom ifrån är okänt. Resultatet föll väl ut och koloxid blev sedermera den gas som användes vid samtliga eutanasicentraler. Det finns få dokument och vittnesmål som kan berätta om den här första gasningen, men närvarande var troligen följande, Dr. Albert Widmann, kemist, och den som rekommenderade koloxid, Dr. Werner Heyde, psykiatriker, Dr. August Becker, kemist och SS officer, Richard von Hegener, Führerkansliet (arbetat inom barn eutanasin), Viktor Brack, Führerkansliet och ansvarig för T-4, Christian Wirth, polisofficer, sedermera inspektör för samtliga eutanasicentraler. Samtliga kom efter kriget att tona ner sin roll i denna provgasning. Undantaget var Christian Wirth som dödades av jugoslaviska partisaner i maj 1944.

Efter den lyckade provgasningen började T-4 tillsätta personal. Sköterskor, som aktivt deltog i morden, administratörer, som skrev falska dödsattester och falska kondoleansbrev till anhöriga som sedan underteckandes av T-4 läkare, personer som arbetade med kremeringen, chaufförer. Officiellt så startade eutanasin i Brandenburg i mars 1940 då de första patienterna mördades i gaskammaren. Offren anlände med bussar till Brandenburg och fördes in byggnaden där morden genomfördes. Där blev de registrerade, en del undersöktes, men samtliga fick slutligen klä av sig och leddes in i gaskammaren där de mördades. Inledningsvis kamouflerades inte gaskammaren som ett duschrum, det var först senare som de ansvariga insåg fördelen med att kamouflera det som en del av vilseledandet. I början blev patienterna informerade om att det var ett inandningsrum som användes av psykoterapeutiska skäl och de ombads därför att ta djupa andetag. En skillnad från övriga fem eutanasicentralerna var att gasledningarna var placerade strax ovanför golvet och inte i taket.

När patienterna var döda bars kropparna ut och kremerades, en del kroppar blev dissekerade innan de kremerades. Liken kremerades nattetid i två stycken mobila ugnar som var placerade i ett anslutande rum. Dessa värmdes upp med olja och var kopplade till byggnadens skorsten. Men platsens läge i centrala Brandenburg gjorde att stanken av bränt kött spred sig över staden. Skorstenen var dessutom för kort vilket gjorde att eldslågor slog ut som syntes på långt håll. Detta gjorde att kremeringen förflyttades i juli 1940 till Paterdamm, en avlägsen plats ca sex kilometer söder om Brandenburg, där man byggde en provisorisk byggnad för kremering. För att dölja syftet med platsen kallades det för Kemiska och tekniska forskningsanstalten (Chemisch-Technische Versuchsanstalt). Liken transporterades nattetid i kamouflerade postbilar till Paterdamm för att i största möjliga mån behålla sekretessen.

I juli 1940 genomförde tyskarna det första större massmordet på judar när ca 400 judar mördades i Brandenburg. Detta var judar som var intagna på institutioner i Berlin och Brandenburg och hade selekterats i första hand utifrån deras ras och inte deras handikapp. De fördes först till Berlin-Buch statliga sjukhus och därifrån vidare till Brandenburgs gamla fängelse där de mördades i gaskammaren. 

De sista gasningarna i Brandenburg genomfördes 29 oktober 1940 då ca 50 barn från Brandenburg – Görden mördades. Anledningen till att Brandenburg avvecklades berodde på att de ansvariga var oroliga för att invånarna i Brandenburg skulle reagera negativt om eventuella misstankar om mord på tyskar skulle kunna bekräftas. Enligt statistik mördades 9772 människor under de nio månader som eutanasicentralen i Brandenburg existerade. All teknisk utrustning demonterades och flera läkare och sjuksköterskor förflyttades till mentalsjukhuset i Bernburg där verksamheten återupptogs. Byggnaderna skadades svårt i krigets slutskede och förstördes.