Brandenburg – Görden

En fortsättning på föreställningen om att människan kan delas upp i olika raskategorier där rasernas inre och yttre egenskaper mäter rasens värde är rasförädling. Detta kallas med ett finare ord för eugenik eller genforskning vilket innebär att man eftersträvar att värna om de bästa generna inom den egna rasen genom att skilja de som bar på goda gener från dem som bar på sämre. Vad som definierades som goda respektive sämre gener var godtyckligt. Genforskning var något som psykiatriker ända sedan sekelskiftet ägnat sig i allt större grad och ansåg att samhället borde sätta in åtgärder för att skydda de friska människorna från de sjuka.

Detta innebar att de som bedömdes bära på obotliga fysiska och psykiska handikapp borde interneras, steriliseras eller t.o.m. kanske mördas eftersom deras gener ansågs vara skadliga för nationen. Om de sämre generna ohämmat gavs möjlighet att fortplanta sig ansåg psykiatrikerna att nationen gick en oviss framtid till mötes som i längden hotade hela nationens existens. Dessa läror gavs en vetenskaplig legitimitet och började spridas utanför psykiatriska kretsar till bl.a. politiker som började undersöka möjligheten att lagstadda steriliseringar av medborgare som ansågs vara skadliga för nationens fortbestånd.

Det nazistiska Tyskland var ingalunda först och ledande inom den psykiatriska läkarvetenskapen men genom Hitler kunde lagar om tvångssteriliseringar av ”sjuka” vuxna medborgare införas 1934. Men psykiatrikerna ville gå ännu längre genom att helt enkelt avlägsna dessa människor, inte bara genom internering eller sterilisering, utan genom att mörda dem. Detta var dock något helt annat och man förstod att mord på de egna medborgarna inte bara skulle accepteras utifrån några rasmässiga motiv.

För att ge det en legitimitet bland folk och kretsar som inte samtyckte hävdade man att de utifrån ett barmhärtighetsskäl borde få dö för att slippa lida. Dessutom motiverade man eventuella mord med att det bara var en naturlig urvalsprocess där naturens svagare element gick under till förmån för de starkare. Men med den skillnaden att läkarna blev de självutnämnda beslutfattarna om vilka som var värda livet respektive ovärdiga livet. Man presenterade också ekonomiska kalkyler på vad människor med handikapp som inte kunde bidra till sin egen försörjning kostade samhället.

På ett trettiotal sjukhus runt om i Tyskland inrättades speciella barnavdelningar (Kinderfachsabteilung) för barn upp till tre år som från födseln hade diagnostiserats med bl.a. Down’s syndrom (eller idiotism), deformerad huvudform, andra missbildningar, epileptiker, blindhet, dövhet mm, men åldersgränsen höjdes strax efter till sexton år. Interneringen av sjuka barn hade påbörjats inofficiellt på flera sjukhus i Tyskland redan under 1938 men den första officiella Kinderfachsabteilung öppnades i juli 1940 på psykiatrikliniken Brandenburg – Görden. Chef för kliniken var Dr Hans Heinze och chef för Kinderfachsabteilung var Dr Ernst Illing.

Det första dödsfallet utifrån ett barmhärtighetsperspektiv registrerades samma månad och av ca 4000 barn som hamnade på Brandenburg – Gördens Kinderfachsabteilung mördades 1270 genom svält och giftinjektioner (luminal). Allt under överinseende av läkare och sjuksköterskor som var övertygade om giltigheten och nödvändigheten av sitt agerande. Genom att avlägsna de sämre elementen agerade de utifrån mänsklighetens bästa och visade mänsklighet genom att hjälpa de sjuka till en barmhärtig död. 430 barn skickades också under 1940 till eutanasicentralen vid det gamla fängelset i Brandenburg där de mördades i en gaskammare. Mellan 1938 och 1944 mördades sammanlagt mellan 3000 – 5200 barn på de nazistiska Kinderfachsabteilungen.