Carinhall
Hermann Görings luxuösa residens låg i det natursköna Schorfheide på en udde mellan sjöarna Grosser Döllnsee och Wuckersee, ca sex mil norr om Berlin. Den första etappen av Carinhall byggdes 1933 och var i jämförelse med vad det skulle komma att bli en mindre jaktstuga i timmer. Inredningen bestod av diverse jakttroféer och i anslutning till stugan byggdes även en adjutantur. 1937 byggdes Carinhall ut och den ursprungliga stugan byggdes in i den nya. Den bestod av två stycken flyglar, en huvudbyggnad och en innergård. Till sin dotter Edda (född 1938) lät han bygga ett slott i miniatyr. 1940 byggdes Carinhall ut ytterligare en gång och planer fanns att bygga ut det ytterligare efter kriget och göra det till ett museum (Hermann Göring museum) utrustat med konst i alla dess former och skulle vara klart lagom till Görings sextioårsdag 1953. Så sent som i januari 1945 presenterades ritningar på det föreslagna museet.
Carinhall blev ett storslaget residens, ett Versailles i miniatyr om man så vill, där Göring kunde hålla hov och imponera inför prominenta gäster från utlandet. I synnerhet före krigsutbrottet när Göring stod på toppen av sin karriär. Hitler ogillade dock Görings luxuösa livsstil och gjorde sig ofta lustig över Görings personliga fåfänga. Han lät ändå Göring hållas för var det något Göring kunde så var det att underhålla och imponera på internationella gäster, bl.a. besökte den svenske tronarvingen Gustaf Adolf Carinhall 1936. Hitler däremot var inte alls lika bekväm i rollen som värd.
När Göring tog emot gäster på Carinhall behandlades de som prinsar samtidigt som han lät dem förstå vem som var nummer två efter Hitler. Gästerna kunde antingen tillbringa dagen nere i något av de badhus som Göring lät bygga nere vid sjön. Eller så kunde de spela tennis, bordtennis, gymma eller se på film i biosalongen. Göring lät också upprätta en gigantisk stor modelljärnväg som vid tidpunkten skall ha varit världens största. Men det som kanske var höjdpunkten för gästerna var när Göring arrangerade stora jaktpartyn.
Göring hade utnämnt sig till Riksjägmästare och deltog själv i flera jaktpartyn. Göring hade låtit inplantera bl.a. hjort i området för att kunna jaga. De lejonungar som Göring hade springandes på området tilldrog sig också ett stort intresse. När de sedan blev vuxna placerades de i Berlins zoo och ersattes med nya valpar. Salarna i Carinhall pryddes av den ena storslagna jakttrofén efter den andra. Under kriget kom Göring att pryda Carinhall med plundrade konstföremål från stora delar av Europa. När den japanske utrikesministern Matsuoka besökte Carinhall 1941 fick han intrycket av att det påminde mer om ett museum än som ett hem.
Namnet Carinhall har antagligen två ursprung. Carin kommer från Görings första hustru Carin von Kantzow (född Fock). Henne hade Göring träffat i Sverige 1920 och de blev förälskade i varandra (se Rockelstads slott). Carin kom med åren att bli en anhängare av den nazistiska rörelsen, men hon fick aldrig uppleva när Hitler fick makten eftersom hon dagarna före sin 43 års dag dog i oktober 1931. Ordet hall som följde på Carin kommer troligtvis från den nordiska mytologin Valhall som enligt mytologin är platsen dit de fallna krigarna kommer efter döden.
Carin begravdes i Sverige men Göring lät 1934 med Carins familjs godkännanden förflytta hennes kvarlevor till ett majestätiskt gravrum strax utanför Carinhall intill Wuckersee. Endast Göring hade tillträde och han gick ofta dit för att sörja. I själva verket blev Carinhall ett enda stort minnesmonument tillägnat Carin. Carinhall var inte det enda som Göring uppkallade efter sin första hustru utan han lät även uppkalla två lyxbåtar till Carin I och II. Efter sin andra hustru, Emmy Sonneman, lät Göring uppkalla sin jaktstuga i Rominten, Ostpreussen, till Emmyhall. Men det kunde inte mäta sig med Carinhall precis som Emmy inte kunde eller fick mätas med Carin.
Göring lämnade Carinhall för sista gången den 20 april 1945 för att resa till Berlin och fira Hitlers födelsedag. Göring förstod att han inte skulle återkomma till Carinhall något mer och lät transportera alla dyrgripar till sitt residens nere i de bayerska alperna. Han beordrade också att Carinhall skulle förberedas för att sprängas när den sovjetiska Röda armén närmade sig omgivningarna, vilket skedde den 28 april 1945. Carinhall förstördes mer eller mindre fullständigt och de kvarvarande ruinerna förstördes i början på femtiotalet. Schorfheide och Carinhall hamnade efter kriget i den östtyska zonen och omgivningarna kring Carinhall blev avlyst ända fram till Östtysklands fall 1990.
Nuvarande status: Raserat (2013).
Läge: 53° 0' 31" N, 13° 38´11" E
Att ta sig dit: Bil.
Litteraturtips: Fontander, Björn: Görings Sverige – En hatkärlek (2001).
Det enda som finns kvar av Carinhall är en massa murbruk, tegelstenar, armeringsjärn och annat bråte som ligger utspritt bland träden. Detta gör att det är svårt att orientera sig på platsen eftersom det inte finns något konkret att utgå ifrån. Undantagen är två vaktkurer som fortfarande står vid huvudinfarten till Carinhall, men dessa står ca en kilometer från Carinhall och var inte en del av huvudbyggnaden. Men det är egentligen inte det som finns ovan mark som är intressant, det intressanta är det som finns under mark.
Under Carinhall byggdes ett antal källargångar och rum som fortfarande är i bra skick. Efter murens fall blev de snabbt föremål för myter om skatter och andra dyrgripar som sades finnas undangömda under Carinhall. Därför lockades skattsökare dit som febrilt letade efter något som inte fanns. De enda värdefulla föremålen som hittades vid Carinhall är fem stycken bronsstatyer som de östtyska myndigheterna lät bärga ur sjön Grosser Döllnsee i juli 1990. Dessa finns nu på Jagdschloss museum i Gross Schönebeck ca en mil söder om Carinhall. Detta är ett oerhört intressant museum och en stor del av museet handlar om just Göring och Carinhall. Bl.a. finns det en modell över Carinhall och föremål som hittats vid Carinhall.
För den som vill gå under jord finns det bara en ingång och det är via Görings privata bunker nere vid vattenbrynet. Den är förvisso mer eller mindre blockerad av en massa jord men det finns en liten öppning för den våghalsige att klämma sig in igenom. Men om man är det minsta klaustrofobisk eller tveksam bör man stanna på utsidan, det är inte värt riskerna. Dessutom är det kallt, fuktigt, fullt med bråte och en och annan fladdermus. Om man ändå väljer att gå in bör man ha oömma kläder och två ficklampor ifall den ena slutar att fungera, det är nämligen helt becksvart där nere.
Befinner man sig långt in kan det därmed vara oerhört problematiskt att hitta tillbaka. Dessutom kan det för den som går in för första gången och inte har någon tidigare erfarenhet vara bra att ha någon på utsidan i fall att. Personligen valde jag att stanna på utsidan då jag var ensam och inte alls kände att det var värt riskerna. Men visst hade det varit intressant att med en ficklampa leta sig fram i gångarna, men det får bli någon annan gång och fram till dess får jag nöja mig med alla de filmklipp som lagts upp på Youtube.
När det gäller Carins grav förstördes även den och vart kistan med hennes kvarlevor tog vägen var det ingen som visste. I början på femtiotalet hittades kvarlevor efter en kropp som troddes vara Carins, dessa återfördes då till hennes ursprungliga grav på Lovö kyrka, Ekerö. Men 1991 hittade skattletare i närheten av Carinhall en zinkkista med kvarlevor, vems kvarlevor det var gick inte med den tidens teknik att fastställa. Först 2012 gick det att fastställa att det var Carins kvarlevor. Dessa återbördades till familjegraven på Lovö kyrka. Vem de tidigare kvarlevorna tillhörde förblir dock okänt eftersom Carins släkt lät kremera dem.