Dachau

Dachau är en liten småstad med ca 40 000 invånare ca tre mil nordväst om München. I mars 1933 upprättade nazisterna ett koncentrationsläger i en gammal krutfabrik som hade byggts under första världskriget men stängts 1919. Lokalerna var slitna och delvis förfallna men tillräckligt rymliga och lämpliga för syftet. När lägret officiellt öppnade den 22 mars 1933 uppmärksammades detta dagen före i den nazistiska tidningen Völkischer Beobachter. Där kunde man läsa att ett läger för ca 5000 politiska motståndare nästa dag skulle öppna i närheten av Dachau. En vägskylt på vägen mellan München och Dachau visade vägen till dels lägret, dels SS område som byggdes intill lägret.

Dachau var också det första officiella koncentrationslägret som nazisterna upprättade. Mycket tack vare att Bayern samma månad fick en nazistisk inrikesminister (Adolf Wagner) som därmed banade väg för Heinrich Himmlers SS att överta polisväsendet i Bayern. Koncentrationslägren låg utanför det vanliga rättssystemet och var SS egen sfär med egna lagar och utan insyn för utomstående. De första fångarna som fördes till Dachau kom från Stadelheim fängelset i München och fängelset i Landsberg am Lech. Under dess första fas var lägret litet till ytan och det fanns en öppenhet gentemot utomstående. SS tog t.o.m. emot besökare där (väl valda) delar av lägret visades upp för besökare. SS hade t.o.m. upprättat ett mindre lägermuseum i en barrack.

När koncentrationslägren omorganiserades 1936 behölls Dachau. Nazisterna började då att fängsla homosexuella, Jehovas vittnen, präster, frimurare, prostituerade, anti-sociala, judar och fångarna tvingades utföra slavarbete i närliggande industrier och verkstäder. Dachau fick som nazismens första läger agera modell för alla andra koncentrationsläger som upprättades runt om i Tyskland och Europa. 1937 började en omfattanade utbyggnad av lägret. Gamla lokaler som tidigare tillhört krutfabriken revs för att göra plats för nya barracker. Det byggdes också ett stort fängelse i lägret som kallades för bunkern och låg bakom lägerköket. Hit fördes fångar av disciplinära skäl eller som av olika skäl inte kunde förvaras tillsammans med andra fångar. Avrättningar förekom också i fängelset. Prominenta fångar som George Elsner och Martin Niemöller satt i bunkern. Den första hade försökt mörda Hitler med en bomb 1939 och avrättades i bunkern i krigets slutskede. Den senare var en teolog som överlevde fångenskapen.

Utanför fånglägret kom SS att bygga ut sitt område som till ytan var större än själva fånglägret. SS område blev som en liten mindre stad och som försörjdes av fånglägret. Bl.a. byggdes 1938 ett större jordbruk som kallades för Herb Garden norr om fånglägret. Det bestod bl.a av laboratorium där SS experimenterade med diverse plantor, växter och örter. 1940 upprättades en kaninfarm (projekt Angora) i den nordöstra delen av lägret för uppfödning av Angora kaniner. Angora är en långhårig kanin vars ull tyskarna använde som foder i uniformer till Luftwaffe. Farmen expanderade kontinuerligt och under 1944 fanns ca 4000 kaniner i farmen. 1941 byggdes också en desinfektionsbarack i den här delen av lägret för desinfektion av fångarnas kläder. 1944 inrättades också en bordell i en barrack med kvinnliga fångar från Ravensbrück som tvingades prostituera sig. De som hade tillgång till bordellen var dels SS och dels fångar som av SS ansågs gjort sig förtjänta av ett eller flera besök. I den nordvästra delen av lägret fanns också ett daghem för barn till SS samt växthus.

De första fångarna frigavs i regel efter ett par månader eller upp till ett år då nazisterna ansåg att de anpassats till det nya Tyskland. Efter omorganisationen 1936 blev det betydligt svårare för fångar att friges. Fram till krigsutbrottet var det i stort sett endast tyskar som satt i Dachau. Efter krigutbrottet fördes fångar från Europas alla hörn till Dachau och möjligheten att friges var, oavsett nationalitet, i stort sett obefintlig. Som det stora koncentrationsläger Dachau var kom det att förse hela den sydtyska krigsindustrin med slavarbetare. Efter krigsutbrottet kom också antalet döda öka drastiskt, främsta genom hårt slavarbete men också genom direkta avrättningar. Bl.a. så avrättades ca 4000 sovjetiska krigsfångar under 1941 och 1942 vid en befintlig skjutbana i Hebertshausen, ca 2,5 kilometer norr om Dachau.

Som många andra koncentrationsläger utfördes det även i Dachau medicinska experiment på fångar i block 1, 3 och 5. I block 5 utförde Dr Sigmund Rascher medicinska experiment på fångar som utsattes för syrebrist, saltvattensförtäring, svält och nedkylning. Detta med tanke på att tyska piloter som blev nedskjutna över Engelska kanalen och Nordsjön kom att utsättas för allt detta. Experimenten blev noggrant dokumenterade. Andra experiment som utfördes var bl.a. malaria experiment där fångar blev injicerade med malaria virus och hur sjukdomen utvecklades på den som utsattes. Flera fångar dog till följd av experimenten.

Sommaren 1940 upprättades ett krematorium med en ugn intill fånglägret. Det var dock avskilt från fånglägret och tillträde skedde endast via SS område. Tidigare hade döda fångar skickats till närliggande krematorium, men det ökade antalet döda fångar gjorde att SS såg en fördel med att kremera döda fångar på plats. Dels för att det var effektivare, dels av sekretesskäl. Under 1942 började ett större krematorium att byggas och som stod klart 1943. Det bestod av fyra ugnar var placerat intill det gamla. Det nya krematoriet kallades för Baracke X och bestod förutom av kremeringsugnar även av bl.a. en gaskammare, likrum, mottagningsrum, omklädningsrum och desinfektionsrum för kläder. Gaskammaren kom dock aldrig att användas för att mörda människor i större skala, endast ett mindre antal fångar mördades i gaskammaren. Det är okänt varför SS inte använde gaskammaren i större omfattning. Krematoriet användes också för att mörda fångar genom hängning eller att de sköts. Askan efter kremerade fångar grävdes också ner utanför krematoriet. 

Det var också från Dachau som Auschwitz första kommendant, Rudolf Höss, under sin tjänstgöring i Dachau fick idén att sätta upp en skylt med texten Arbeit macht frei över lägergrinden i Auschwitz. Samma text fanns på grinden in till Dachau.

Dachau befriades av amerikanska styrkor den 29 april 1945. I likhet med Bergen-Belsen och Buchenwald blev befrielsen filmad. Enligt nazistiska dokument registrerades mellan 1933 och 1945 206 000 fångar, men troligtvis är siffran större då fångar anlände utan att registreras. Av dessa dog ca 45 000. Mellan februari och april 1945 kom döda fångar att begravas i massgravar vid Leitenberg ca två kilometer nordväst om lägret. Detta för att krematoriet inte hade kapacitet att kremera alla fångar som dog i takt med att lägret blev överbefolkat till följd av fångar från andra läger anlände till Dachau. Efter befrielsen kom även amerikanarna att begrava fångar som låg döda i lägret när det befriades eller dog strax efter befrielsen vid Leitenberg.

Dachau kom också efter kriget att användas för diverse ändamål. Bl.a. som inkvartering för f.d. fångar som var svårt sjuka eller väntade på att repatrieras. Men också för att inhysa nazistiska partitjänstemän och medlemmar i SS i väntan på rättegång. Mellan 1945 och 1947 höll den amerikanska militärdomstolen 489 rättegångar mot misstänkta nazistiska krigsförbrytare i lägret. I slutet på fyrtiotalet användes delar av lägret som ett mottagningsläger för tyskar som fördrivits. I början på sextiotalet beslöt den bajerska regeringen att upprätta ett museum på platsen. Barackerna var dock i så pass dåligt skick att de revs, de hade dessutom från 1945 och framåt modifierats och byggts om för nya ändamål. Två baracker rekonstruerades för att ge besökaren en inblick.