Herrlingen

I Herrlingen strax väster om Ulm i delstaten Baden-Württemberg ligger fältmarskalk Erwin Rommel begravd. Rommel föddes i november 1891 i Heidenheim och redan 1910 skrev han in sig som officerskadett vid Württembergs infanteriregemente. I första världskriget tjänstgjorde han som löjtnant i Frankrike, Rumänien och Italien. Efter kriget fortsatte han att tjänstgöra inom den av Versaillestraktatets kraftigt reducerade tyska krigsmakten (Reichswehr). Efter att Hitler kommit till makten i januari 1933 började han som instruktör vid olika militära akademier. 1937 skrev han en bok om sina erfarenheter från första världskriget och 1938 blev han kommendant för officersskolan i Wiener Neustadt i det av Hitler ockuperade Österrike.  

I början på andra världskriget blev han kommendant för den styrka som bevakade Hitlers högkvarter (ej personlig livvakt) och kom på så sätt att lära känna Hitler. På våren 1940 blev han utnämnd till befälhavare för den sjunde pansardivisionen. Hans våghalsighet och skicklighet att utnyttja motoriserade och mekaniserade förband skördade stora militära framgångar på västfronten våren 1940. Hans segrar väckte stor uppmärksamhet och respekt, inte minst hos Hitler. Men mer erfarna och äldre generaler var inte lika förtjusta och imponerade av denne nykomling.  

I februari 1941 blev Rommel av Hitler utsedd till befälhavare för de tyska styrkorna som skickats till Nordafrika för att hjälpa den italienska armén. Italien hade i september 1940 invaderat Egypten som en del utav Mussolinis vision om ett nytt herravälde kring Medelhavet. Höga italienska militära befälhavare var dock skeptiska till detta och varnade Mussolini att Italien inte vara förberett samt att de brittiska styrkorna inte ska underskattas. De italienska styrkorna var dessutom utspridda över Nordafrika och stod snart inför ett oundvikligt nederlag. 

Hitler beslöt därför att hjälpa sin bundsförvant genom att skicka Rommel och hans s.k. Afrikakår. Rommel kom omgående att skörda militära framgångar och drev de brittiska styrkorna på flykt österut. Rommel fick smeknamnet Ökenräven och blev en respekterad befälhavare av sina motståndare. Rommel blev även en hjälte inom Tyskland där inte bara Hitler, utan även Göbbels, såg värdet i att lyfta fram Rommel som en sann krigshjälte. 

De tyska framgångarna i Nordafrika tog dock slut vid El alamein i oktober 1942 när den brittiska åttonde armén hejdade den tyska framryckningen. Rommel lyckades därefter inte att återta det militära initiativet i Nordafrika och i maj 1943 evakuerades de tyska styrkorna från Nordafrika. Inför det annalkande nederlaget hade Hitler kallat hem Rommel redan i mars. För Hitlers del blev den nordafrikanska fronten sekundär. Rommel klagade ständigt på att han inte hade tillräckligt med material för att genomföra sina militära planer. Rommel beskylldes också för att inte anpassa framryckningen med transporterna av förnödenheter och materiel till sina frontförband. 

Rommel kom sedan att hålla en ganska låg profil innan han 1944 blev ansvarig för kustförsvaret av den franska nordkusten. Hitler visste att de västallierade planerade en invasion av det franska fastlandet och utifrån ett moralperspektiv var krigshjälten, ökenräven, Rommel bäst lämpad för detta. Rommels taktik var att fienden till varje pris måste stoppas vid stränderna och inte tillåtas få fotfäste. Rommel ansåg att försvarsställningarna långt ifrån var tillräckliga och krävde mer materiel och arbetskraft för att bygga ut dessa. 

När invasionen ägde rum på morgontimmarna den 6 juni 1944 befann sig Rommel hos sin familj i Herrlingen. Han begav sig omgående tillbaka till Normandie bara för att konstatera att fienden lyckats få fotfäste och snart kunde upprätta brohuvuden. Rommel var därefter av insikten att kriget inte kunna vinnas utan ansåg att man borde undersöka möjligheterna till en fredsuppgörelse. För Hitler var detta otänkbart men andra krafter inom militären tog saken i egna händer. De militärer som konspirerade mot Hitler och ville avlägsna honom försökte värva Rommel utan att lyckas. När Hitler utsattes för ett attentat den 20 juli 1944 i hans högkvarter i Ostpreussen låg Rommel på sjukhus för sina skador efter att ha utsatts för ett flyganfall i början på juli. 

Även om Rommel inte deltog aktivt i planeringen och attentatet så kände han till planerna tillräckligt för att anses vara oskyldig. Han ställdes därför inför ett ultimatum att begå självmord med fulla militära hedersutmärkelser och en statsbegravning och löftet om att hans familj lämnades orörd. Om inte, så skulle han vanäras och hans familj oundvikligen drabbas. Att han fick möjligheten att välja ska ses i ljuset av att han alltjämt var en krigshjälte och ikon i Tyskland. Hade han inte varit det så hade han inte fått möjligheten.  

Den 14 oktober 1944 tog Rommel farväl av sin familj i villan i Herrlingen. Han fördes med bil till en plats strax utanför Herrlingen där han begick självmord genom att ta gift. Den 18 oktober fick han en statsbegravning i Ulm och han begravdes på kyrkogården i Herrlingen.