München – Justizpalast
Under 1943 hölls tre rättegångar i Münchens justitiepalats (Justizpalast) mot medlemmar av Vita rosen (Weisse Rose). En grupp studenter som vid Münchens universitet spridit antinazistiska flygblad. Den första rättegången hölls i Schwurgerichtssaal den 22 februari mot syskonparet Hans och Sophie Scholl och Christoph Probst som anklagades för högförräderi för spridning av antinazistiska flygblad. Rättegången började klocka 10 och avslutades 13.30 då Folkdomstolens åklagare och domare Roland Freisler dömde alla tre till döden genom halshuggning. Den 19 april hölls den andra rättegången i Sitzungssaal 216 (nuvarande 253) mot ytterligare 14 gruppmedlemmar.
Resultatet av denna rättegång blev att Freisler dömde tre till döden genom halshuggning (Alexander Schmorell, Willi Graf och Kurt Huber), tio till fängelse medan en överraskande nog frisläpptes. En tredje rättegång ägde rum den 13 juli (utan Freisler som åklagare/domare) och denna gång dömdes endast en medlem till fängelsestraff medan övriga frikändes. Det hölls ytterligare två rättegångar mot medlemmar i Vita rosen. Den 3 april 1944 hölls en i Saarbrücken och den 13 oktober 1944 hölls en i Donauwörth. Vita rosens aktioner var isolerade och kom inte att påverka den politiska situationen på något vis, det var först efter kriget som gruppens aktioner uppmärksammades.
Nuvarande status: Bevarat med museum (2010).
Adress: Prielmayerstrasse 7, 80335 München.
Att ta sig dit: Pendeltåg eller tunnelbana till stationen Karlsplatz.
Litteraturtips: Gebhardt, Miriam: Vita rosen (2017).
Det sägs att Sophie Scholl försvarade sina handlingar under rättegången med att trotsigt säga, ”så många människor tänker precis så som vi har sagt och skrivit men vågar inte säga det”. Hur troligt det var att en ung oerfaren och försynt kvinna yttrade detta inför en råbarkad nazistisk domstol kan säkerligen diskuteras. Det råder dock inga tvivel om att det stärkt myten kring henne som motståndare till nazismen men fick plikta med sitt liv.
Men oavsett så låg det en del i uttalandet med tanke på tyskarnas militära katastrof vid Stalingrad knappt en månad tidigare. Ett nederlag som fick människor att börja tvivla på Hitler och nazismen, men det var få som verkligen vågade göra något. Anledningen var givetvis att de visste att det var förenat med livsfara och avstod därför. Men hur hårda och fördömande skall vi vara mot de som tänkte som Sophie Scholl men inte ansåg det vara värt riskerna? Ska man klandra en människa som inte är villig att riskera sitt liv för ett högre politiskt ideal?