München – LMU


Under 1941 började ett antal studenter vid Ludwig Maximilian universitet (LMU) i München träffas och diskutera situationen i Tyskland och faran med nazismen. Några studenter hade själva erfarenhet av fronttjänstgöring med allt vad det innebar. Andra upplevde att nazismen satte gränser för den individuella utvecklingen där allmännyttan var viktigare än individen. Sammantaget och gemensamt för dem alla var att de upplevde att nazismen drev Tyskland och individualismen mot undergång.

Gruppen fick en kärna av sex medlemmar, syskonparet Hans och Sophie Scholl, Christoph Probst, Alexander Schmorell, Willi Graf och Kurt Huber. Förutom dessa fanns sympatisörer i både München och andra städer. Alla kom från olika bakgrunder och flera hade varit medlemmar i nazistiska organisationer, bl.a. syskonen Scholl. Probst, Schmorell och Graf hade deltagit i kriget och bevittande bl.a. krigsförbrytelser. Probst var även småbarnsförälder. Kurt Huber var en äldre professor som arbetade vid Münchens universitet och bidrog med livserfarenhet som en kontrast till de övriga.

De var alla medvetna om att de inte hade några reella möjligheter att bringa regimen på fall. Deras möjligheter låg i att sprida flygblad om bl.a. de krigsförbrytelser som begicks vid fronten. På så vis hoppades de skapa en grund som kanske på sikt skulle kunna växa sig stark och underminera regimen. Gruppen publicerade sitt första flygblad i juni 1942 och vände sig främst till andra studenter och likasinnade. Ytterligare tre flygblad följde under juni och juli och alla undertecknades med Vita rosen. Det är genom detta namn som de gått till historien men gruppen själva kallade sig egentligen ingenting. Ytterligare två flygblad spreds som inte undertecknades alls. Det var när det sjätte och sista flygbladet spreds av Hans och Sophie Scholl vid Münchens universitet (Ludwig Maximilian universitet) den 18 februari 1943 som de avslöjades av en vaktmästare. De fördes till Gestapos högkvarter vid Wittelsbacher Palast där de erkände sina handlingar.

Övriga fyra medlemmar arresterades inom kort och redan efter fyra dagar ställdes syskonen Scholl och Christoph Probst inför den nazistiska folkdomstolen och dömdes till döden genom halshuggning. Domen verkställdes redan samma dag i Stadelheim fängelset, München. Hans var då 24 år och Sophie 21 år. Den andra rättegången mot bl.a. Graf, Schmorell och Huber hölls även den av folkdomstolen den 19 april. Samtliga dömdes till döden genom halshuggning. Ytterligare tre rättegångar hölls mot misstänkta medlemmar av gruppen.

Nuvarande status: Bevarat med museum (2010).

Adress: Geschwister-Scholl-Platz, 80539 München.

Att ta sig dit: Tunnelbana till stationen Universität.

Kommentar:

Historiseringen av Vita rosen har i allmänhet handlat om Hans och Sophie och i synnerhet om Sophie. Runt om i världen finns det platser uppkallade efter Hans och Sophie. Vid Münchens universitet finns det en byst av Sophie i entréhallen och platsen utanför universitetet kallas för Geschwister Scholl Platz. Det finns också ett enligt mig ganska ointressant museum om Vita rosen på universitetet.

Sophie har onekligen blivit en av världens mest kända kvinnliga historiska personligheter vilket gett henne ett stort genomslag i historiseringen av Vita Rosen. Nästan på ett sätt som gör att man kan få uppfattningen att det var hon som var gruppens ledare. Men någon uttalad ledare fanns inte inom gruppen och troligtvis var inte Sophie den som drev gruppen framåt. Detta har lett till att anhöriga till övriga medlemmar anser att deras insatser inom gruppen marginaliserats på bekostnad av Sophie (och Hans). Hans och Sophies roll inom gruppen ska inte underskattas men den ska heller inte överskattas och inte på bekostnad av övriga. Sanningen ligger i att alla bidrog med sitt där det är svårt att rangordna insatserna.

Enligt historien så lär Sophie ha varit trotsig vid rättegången och gett den nazistiske domaren svar på tal. Troligtvis är detta en myt som skapats kring henne men som absolut inte fråntar eller förminskar hennes insatser. Men det fyller en funktion i vårt sökande efter ståndaktiga personligheter som tog ställning mot Hitler och nazismen. I detta fall uppfyller Sophie alla kriterier, hon var ung, hon var kvinna, hon var student och framför allt var hon tysk. Egenskaper som gör henne idealisk att lyfta fram som en historisk personlighet och motståndare till nazismen. Under sådana premisser kan det vara problematiskt att lyfta fram andra och därmed riskera att flytta fokus från Sophie, trots att det skulle vara mer historiskt korrekt.

Litteraturtips: Gebhardt, Miriam: Vita rosen (2017).