München – Ostfriedhof

I takt med att motståndare till nazisterna dödades var nazisterna tvungna att göra sig av med kropparna. Det gjorde man bl.a. genom att använda befintliga krematorium som fanns sedan tidigare, bl.a. på Ostfriedhof i München. Mellan 1933 och 1945 användes krematoriet på kyrkogården (Ostfriedhof) för att kremera kroppar som utifrån politiska och rasistiska motiv mördats av nazisterna. Bl.a. offer från de s.k. Långa knivarnas natt i juni 1934, ca 4000 fångar från koncentrationslägren Dachau, Auschwitz och Bucenhwald samt personer som mördats i nazisternas T4 program.  Att fångar kremerades i krematorium utanför koncentrationslägen var inte ovanligt innan koncentrationslägren fick egna krematorium med start 41/42. 

Den 16 oktober 1946 verkställdes dödsdomarna av elva nazistiska ledare som dömts till döden i Nürnbergrättegången. Avrättningarna genomfördes i en gymnastiksal genom hängning och först ut var Hermann Göring. Men Göring hade timmarna innan begått självmord genom att ta gift. Övriga tio som avrättades var Hans Frank, Wilhelm Frick, Alfred Jodl, Ernst Kaltenbrunner, Wilhelm Keitel, Joachim von Ribbentrop, Alfred Rosenberg, Fritz Sauckel, Arthur Seyss-inquart och Julius Streicher. Efter domarnas verkställande lades kropparna, inkl. Görings, i kistor och transporterades under sekretess till München och krematoriet på Ostfriedhof där de kremerades. En tolfte tom kista fanns också med för att förvilla eventuella vittnen. Askan spreds sedan i floden Isar. Ett medvetet eller omedvetet rykte spreds efteråt att kropparna kremerades i krematoriet i Dachau, men det stämmer inte.