Nürnberg

Den romerske skalden Juvenalis (65-128) sade en gång att om man vill vinna människornas sympatier och gunst ska man erbjuda dem bröd och skådespel. Ett sådant bröd och skådespel manifestation var de veckolånga årliga partidagarna i Nürnberg. Detta var ett gigantiskt skådespel och en kraftfull maktdemonstration med hundratusentals deltagare/besökare som agerade statister när stat och parti länkades samman till en oskiljaktig enhet. Här i den monumentalt stränga geometriska scenografin berövades människorna sitt värde när nazisterna självförhärligade sig själva med Hitler som huvudrollsinnehavare där de andra koryféerna snällt fick finna sig i att agera biroller. Mötenas ständiga marscherande där enhet efter enhet defilerande förbi Hitler syftade till att demonstrera den egna styrkan. Utåt skulle den väcka skräck och beundran och inåt framkallade den en känsla av gemenskap och sammanhållning.

Den första partidagen hölls redan i januari 1923 i München och i september samma år hölls ytterligare en i Nürnberg. Därefter hölls under några år ingen partidag pga. nazisternas misslyckade kupp i november 1923. Men 1926 hölls en tredje i Weimar och en fjärde hölls i Nürnberg 1927. Dessa tidigare partidagar kan inte jämställas med dem som hölls i september varje år mellan 1933 och 1938. Partidagarna under tjugotalet var inte alls lika spektakulära och omfattande som de på trettiotalet som pågick upp till en vecka där. Nazisterna såg Nürnberg som en stad där den tyska nationella traditionen var djupt förankrad och skapade en myt om stadens nationella betydelse och ursprung. Under medeltiden när nuvarande Tyskland var en del utav det Tysk-romerska riket bestod det av flera hertigdömen och andra autonoma områden och Nürnberg blev en central stad från medeltiden och framåt. Därför valde nazisterna att förlägga partidagarna i Nürnberg då staden ansågs symbolisera allt vad Tyskland stod för.

Partidagarna lockade uppemot 1 000 000 besökare och för detta ändamål planerade nazisterna att bygga sju stora anläggningar där massorna samlades för att manifestera nazismen. Dessa sju var Zeppeliner Feld (plats för 300 000 personer), Luitpold Hain (150 000), Kongresshallen, Märzfeld, Stadion der Hitlerjugend, Die Grosse Strasse och Die Deutsche Stadion (Tyska stadion). Anläggningarna blev klara i varierande grad men den enda anläggningen som inte ens hann påbörjas var Die Deutsche Stadion med plats för 420 000 åskådare. Vid Luitpold Hain låg det ett minnesmonument för offren från första världskriget och runt omkring detta så byggdes det ytterligare en anläggning med plats för ca 150 000 människor. Det byggdes också en stor kongresshall med plats för 60 000 personer men den hann bara delvis färdigställas. Mellan Zeppeliner Feld och den planerade Tyska stadion byggdes en gigantisk stor gata med ca 60 000 granitplattor. I den ena änden av gatan så var det tänkt att det skulle byggas ett enormt marschfält med plats för över en halv miljon människor. Uppdraget att rita, bygga och modifiera anläggningarna fick Albert Speer. Endast Kongresshallen ritades av annan arkitekt. I samband med krigsutbrottet avbröts allt arbete med anläggningarna.

Varje år hade sitt speciella tema. 1933 hette partidagarna Reichsparteitag des Siegens (Segerns Rikspartidag) och var en hyllning och manifestation till nazisternas maktövertagande samma år. Det spelades även in en propagandafilm om dessa partidagar som hette Der Sieg des Glaubens men den kom att försvinna efter De långa knivarnas natt i juni 1934 när Hitler lät mörda SA:s ledning. SA hade haft en central roll i Der Sieg des Glaubens och när de inte längre var en maktfaktor inom nazistpartiet var det inte lämpligt att den visades officiellt. 1934 så hette partidagarna Reichsparteitag des Willens (Viljan triumf). Under dessa partidagar så filmades den mera kända filmen Viljans triumf. Filmen regisserades av Leni Riefenstahl som även filmade Der Sieg des Glaubens. Hon är dock mest känd för Viljans triumf samt filmen Olympia (två delar) om Berlinolympiaden 1936.

Viljans triumf är en över två timmars lång självförhärligande filmatisering av nazismen med Hitler i dess absoluta centrum. Filmen har klassats som världens farligaste propagandafilm. Filmen är noggrant planerad och det är ingen slump att filmens inledning har en religiös liknelse där Hitler likt en Messias stiger ner från himlen i ett flygplan för att frälsa människorna i Tyskland. Därefter defilerar han majestätiskt stående i bil förbi människorna på Nürnbergs gator och tar emot deras hyllningar. I övrigt så består filmen mest av ett konstant marscherande till Wagners musik varvat med politiskt laddade tal och hyllningar till de döda. Förutom det politiska budskapet så finns det även ett estetiskt värde i filmen som ansågs vara nyskapande. Riefenstahls filmteknik har används av senare regissörer i flera filmer. Riefenstahl hävdade under hela sin livstid att Viljans triumf var en estetisk film där hon gav uttryck för sin konstnärliga talang utan påverkan från Hitler. Riefenstahl hade säkert stora friheter när det gällde filmens utformning men det är knappast troligt att Hitler lät henne göra en film som inte överensstämde med hans egna ambitioner. Viljans triumf må vara en konstnärlig film men i detta konstverk så ligger det ett klart och tydligt politiskt budskap som det är svårt att undgå.

1935 så hette dagarna Reichsparteitag der Freiheit (Rikspartidagarna för friheten).  Här var temat Tysklands nationella frigörelse. Armén var inte alltför nöjda med den marginella roll de fått i Viljans triumf. Tidigare samma år hade de efter Hindenburgs död i augusti 1934 svurit en personlig trohetsed till Hitler. Därför hade de förväntat sig en centralare roll i filmen. För att kompensera detta så gav Hitler Riefenstahl i uppdrag att spela in en film som uteslutande glorifierade och hyllade militären. Denna film fick namnet Der tag für freiheit – unser Wehrmacht. Wehrmacht hade ersatt det tidigare Reichswehr och att Wehrmacht hamnade i fokus under de här partidagarna hade också att göra med att den allmänna värnplikten återinfördes i mars 1935. Det var även under 1935 års partidagar som de ökända Nürnbergslagarna proklamerades och som isolerade judarna politiskt, rättsligt och socialt. 1936 så var temat återupprättandet av den tyska äran och hette Reichsparteitag der Ehre (Ärans rikspartidagar).

1937 var det arbetet som stod i centrum och hette Reichsparteitag der Arbeit (Arbetets rikspartidag). 1938 arrangerades de sista partidagarna och här hyllades Österrikes anslutning till Tyskland under namnet Reichsparteitag Großdeutschland (Stortysklands rikspartidag). Allting var även klart för partidagarna 1939 när krigsutbrottet gjorde att de ställdes in. Ironiskt nog var temat och namnet på 1939 års partidagar Reichsparteitag des Friedens (Fredens rikspartidagar). Många av de ceremonier och manifestationer som nazisterna arrangerade utspelades i mörker då de visuella effekterna var bättre än i dagsljus och partidagarna i Nürnberg var inga undantag. Men hjälp av enorma ljuskatedraler skapades detta ett skådespel som inte var möjligt att skapa under dagsljus med den tidens tekniska medel.