Paterdamm

I mars 1940 började nazisterna mörda psykiskt och fysiskt handikappade människor i Brandenburgs gamla fängelse. Dessa var instutionaliserade och hämtats från diverse psykiatrikliniker i regionen. Morden ingick i ett program som kallades för T-4 och patienterna mördades med koloxid i en speciellt upprättad gaskammare. Efter morden undersöktes kropparna för att sedan kremeras i en av två mobila ugnar som fanns i ett anslutande rum. Men stanken av bränt kött samt att eldslågor slog ut ur den för korta skorstenen gjorde att folk i omgivningen inte kunde undgå vad som pågick i fängelset. De ansvariga för Brandenburg beslöt då i juli 1940 att flytta kremeringen till en liten glest befolkad by som heter Paterdamm, ca sex kilometer söder om Brandenburg.

Där på ett litet avskilt område konverterades en befintlig byggnad under största sekretess om till ett krematorium för två mobila ugnar. Platsen skärmades av och kallades för ett "kemiskt experimentalt område" för att dölja dess egentliga syfte. Det vaktades dygnet runt av vakter och kropparna från fängelset i Brandenburg transporterades av sekretesskäl nattetid i kamouflerade postbilar till Paterdamm för kremering. När eutanasicentralen i Brandenburg avvecklades i oktober 1940 revs krematoriet i Paterdamm. Vart kremeringsugnarna därefter tog vägen är okänt. Okänt är också vart askan efter de kremerade dumpades.