Peenemünde

1934 påbörjade raketingenjören Wernher von Braun ett experiment med att framställa en raket vid testanläggningen i Kummersdorf. Provskjutningen av två stycken raketer var lyckade vilket fick nazisterna att inse vilken potential det låg i raketen och anställde von Braun. Testanläggningen vid Kummersdorf ansågs då vara för liten för de mål som fanns och därför förflyttades anläggningen till en isolerad del i nuvarande nordöstra Tyskland som heter Peenemünde. Anläggningen låg under arméns kontroll men ett samarbete med att framställa en raket för militära ändamål inleddes tillsammans med Luftwaffe.

Peenemünde delades in i två zoner, Ost och West. Vid Ost var forskningen och tillverkningen förlagd och vid West, även kallad Prüfstand VII ca 4 – 5 kilometer nordöst om Ost, genomfördes testskjutningarna. I oktober 1942 genomfördes den första testskjutningen av en V2 raket som i en hastighet av mach 5 nådde en höjd på 8450 kilometer och avverkade under den 296 sekunder långa flygningen 190 kilometer. Detta var prototypen av det som numera kallas för ballistiska missiler och även embryot till de rymdprogram som påbörjades två decennier senare. För bygget av anläggningarna utnyttjades slavarbetare, dessa inhystes i två stycken närliggande arbetsläger, Karlshagen I och II, som upprättats för detta ändamål.

Men den topphemliga anläggningen hade givetvis inte gått britterna förbi och redan i maj 1942 hade man hittat anläggningen, dock utan att först veta vad man hade att göra med. Det var först i april 1943 som britterna förstod vad som pågick i Peenemünde. Britterna beslöt då att bomba anläggningarna för att omintetgöra tyskarnas försök till att framställa V2 raketer. Natten mellan den 17 och 18 augusti 1943 genomförde britterna Operation Hydra. I tre attacker utsattes anläggningen för sådan förstörelse att tyskarna insåg att det var meningslöst att bygga upp den igen eftersom den ändå skulle bombas om och om igen.

Istället flyttade tyskarna produktionen till Nordhausen i Thüringen. Där fanns det befintliga utrymmen insprängda i Harzbergen som därmed kom att fungera som ett naturligt skydd mot liknande attacker. Den tekniska utvecklingen och designen flyttades till en bergsanläggning vid sjön Trausee, Österrike, där slavarbetare från Ebensse utnyttjades. Själva provskjutningen flyttades till ett militärt övningsområde som heter Blizna i södra Polen. V2 raketen började användas mot fientliga mål den 8 september 1944 då Paris utsattes för ett angrepp. Denna attack följdes av ytterligare ca 3000 (de flesta mot Storbritannien) som sammanlagt dödade ca 9000 personer. Men V2 raketen kom dock aldrig att bli det mirakelvapen eller vedergällningsvapen som den nazistiska propagandan framställde den som och den kom absolut inte att påverka kriget i än den ena eller andra riktningen.