Uckermark


I maj 1942 upprättades ett mindre koncentrationsläger med ett tiotal baracker drygt en kilometer från Ravensbruck för kvinnor mellan 16 och 21 år, men troligtvis fanns det också yngre fångar. Dessa kvinnor ansågs vara kriminella, sexuellt omoraliska, asociala eller helt enkelt bara störande eller avvikande. Även ett litet antal pojkar skall ha suttit i lägret. Det satt ca 1000 fångar i lägret och de flesta kom från Tyskland, Österrike och Slovenien. Lägret vaktades av kvinnliga SS officerare och vakter. Det finns mycket som tyder på att Uckermark någon gång vid årsskiftet 44/45 i praktiken blev ett förintelseläger. Inte på det viset att det byggdes gaskammare och krematorium och att stora tågtransporter anlände till Uckermark. Snarare en plats dit sjuka fångar från Ravensbruck fördes för att mördas.

I stort sett samtliga förutom ett sextiotal fångar från Uckermark förflyttades till Ravensbruck eller något annat läger. De som blev kvar inhystes i en liten del av det forna lägret. Fångarna från Ravensbruck mördades med giftinjektioner, gifttabletter eller att de sköts. En del av fångarna hamnade i lägret för att vid ett senare tillfälle mördas i antingen Uckermark eller att de skickades tillbaka till Ravensbruck där de mördades i gaskammaren. Ca 6000 fångar skickades från Ravensbruck till Uckermark, hur många av dessa som mördades går inte att fastställa. Lägret avvecklades slutligen i mars 1945 och Sovjetunionen rev senare lägret.

Nuvarande status: Raserat med monument (2011).

Läge: 53° 11' 16 N 13° 10' 50 E

Att ta sig dit: Bil.

Kommentar:

Efter kriget revs lägret och området övertogs av den sovjetiska Röda armén som uppförde nya byggnader för militära ändamål. När de sista trupperna (OSS) lämnade området 1994 föll området mer eller mindre i glömska och förföll snabbt. Platsen är inte en del utav museet Ravensbruck och det framtida ägarskapet hade 2011 ännu inte fastställts. Sedan 1997 har en feministisk-antifascistisk grupp på eget initiativ utfört småskaliga utgrävningar och frilagt vissa fundament efter en fångbarack. Man har även lyckats kartlägga vart den forna lägergatan fanns. Målet är att lägret skall utforskas grundligt och bli en ”officiell” minnesplats. Men all forskning hade fram till 2011 genomförts med minimala resurser. Runt omkring fångbaracken och lägergatan finns det små informationstavlor om lägrets historia. Det har även upprättats ett litet inofficiellt monument på platsen. För att hitta platsen följer man de små skyltar som finns längs vägen (ca 1 kilometer) från Ravensbruck museet. Åker man bil parkerar man bilen ca 500 meter från själva lägret, därifrån promenerar man på det forna militärområdet och följer de röda pilar som finns målade i gatan. Alla de byggnader, stängsel, murar och vägar som finns är uppförda efter kriget.

En anledning till att forskningen, kunskapen och intresset om Uckermark är bristfällig kan bero på att flera av de fångar som satt i lägret var klassade som sexuellt omoraliska (lesbiska och prostituerade) eller asociala. Detta var en kategori fångar som det pratades och alltjämt pratas tyst om. Även efter kriget fanns (och finns) det ett moraliskt fördömande av sådana fångars leverne. Detta gjorde att de valde att inte komma fram och berätta eller vittna om sina upplevelser samt att forskare valde att inte forska i ett ämne som var socialt och moraliskt oacceptabelt. Detta kan vara en anledning till att ingen av de officerare och vakter som tjänstgjorde i lägret dömdes till fängelse efter kriget. Endast kommendanten Lotte Toberentz och hennes ställföreträdare Johanna Brach ställdes inför rätta men släpptes fria i brist på bevis. Flera av de officerare och vakter som tjänstgjorde i Uckermark arbetade efter kriget som bl.a. poliser, socialarbetare och gyminstruktörer.

Litteraturtips: Kogon, Eugen: SS-Staten (1977).