Bastogne

Den 16 december 1944 iscensatte Hitler sin sista offensiv i hopp om att förändra krigslyckan. Tyskarna hade i all hemlighet samlat ihop en styrka på ca 500 000 man och ca 500 stridsvagnar. Tyskarna kallade operation Wacht am Rhein (Vakt vid Rhen) och syftade till att strypa de allierades försörjning och underhåll genom att avancera fram till floden Meuse och inta Antwerpen. Hamnen i Antwerpen var oerhört viktig för de allierade då den var den enda djupgående hamnen. Fram till i slutet på november hade hamnen i Cherbourg på den franska nordvästkusten varit den enda hamn som de västallierade kunde använda. Hitler resonerade som så att om tyskarna kunde inta Antwerpen skulle de allierades stridsförmåga avta avsevärt och han skulle kunna ingå en separatfred med de västallierade. Flera generaler motsatte sig operationen eftersom styrkor togs från den alltmer desperata situationen på östfronten. Hitler hade en förhoppning om en upprepning av de tyska framgångarna på våren 1940. Då hade de tyska pansartrupperna forcerat in i Ardennerna och besegrade den franska armén på drygt en månad. Men den tyska armén anno december 1944 var inte densamma som på våren 1940. De franska försvararna hade 1944 ersatts av välutrustade amerikanska förband.

När operationen inleddes den 16 december rådde det för tyskarna gynnsamma väderförhållanden med dimma och moln. I kombination med överraskningsmomentet skördade tyskarna under de första dagarna framgångar och de amerikanska styrkorna hade svårt att få någon överblick av läget. Staden Bastogne hotades av tyskarna och de amerikanska försvararna fann sig belägrade och nedgrävda i värn runt omkring staden. Trots tyskt artilleri och en enveten kyla som tärde på moralen lyckades aldrig tyskarna bryta igenom försvarslinjen eller förmå amerikanarna att kapitulera. När sedan dimman lättade och molnen skingrades kunde amerikanskt flyg återigen lyfta och ge det belägrade Bastogne den undsättning de så väl behövde. Från tysk sida blev vädret i kombination med en akut bränslebrist det som fick dem att själva hamna i en desperat situation. Nu var det tyskarna som hotades av nederlag och de offensiven ersattes av evakueringar och reträtter som de var tvungna att genomföra under mörker. Inte sällan i skog och mark eftersom vägarna gjorde dem utsatta för flyganfall.

En spjutspetsstyrka som Hitler hade höga förväntningar på var Kampfgruppe Peiper under befäl av SS Standartenführer Jochen Peiper. Kampfgruppe Peiper var en elitstyrka inom SS pansardivision Leibstandarte och hade som uppgift att bana väg för andra tyska styrkor. Bl.a. att erövra ett antal broar över floden Meuse. Men ständig bränslebrist och ihärdiga flyganfall gjorde att Peiper och hans mannar inte alls kunde avancera i den takt de önskade. Peiper och hans mannar omringades av amerikanska styrkor den 23 december 1944.  Peipers Kampfgruppe hade som alla andra tyska förband drabbats av bränslebrist och tvingades vid La Gleize överge 135 fordon (som förstördes). Därefter fortsatte de ca 800 soldaterna till fots tillbaka till de egna linjerna.

Under offensiven kom tyskarna att göra sig skyldiga till massakrer på civila i byar som Stoumont, Trois-Point och Stavelot och i synnerhet massakern på amerikanska krigsfångar i Malmédy. Under den andra dagen av offensiven ryckte Kampfgruppe Peiper fram och stötte på amerikanska styrkor vid ett vägskäl vid Baugnez. De tyska styrkorna var överlägsna de amerikanska som kapitulerade efter en kort sammandrabbning. Tyskarna samlade ihop ca 125 amerikanska fångar på ett fält intill vägen. Vad som sedan hände har aldrig riktigt gått att fastställa förutom att tyskarna öppnade eld mot de amerikanska fångarna. Ca 40 amerikanska fångar lyckades fly medan 84 sköts ner av de tyska SS styrkorna. Kropparna återfanns inte förrän ca en månad senare när amerikanska styrkor återtog området. Först då gick det att fastställa massakerns omfattning.

Massakern vid Malmédy var inte den enda massakern som Kampfgruppe Peiper gjorde sig skyldiga till under offensiven, bl.a. mördades civila i de närliggande byarna Stavelot och Stoumont. När rykten om massakern (Malmédy) nått de amerikanska styrkorna skedde spontana hämndaktioner mot tyska krigsfångar. Efter kriget ställdes Jochen Peiper och andra män ur Kampfgruppe Peiper inför rätta för massakern vid Malmédy. Först dömdes de till döden, sedan till livstids fängelse för att slutligen friges villkorligt 1956. Men även amerikanarna begick krigsförbrytelser, bl.a. vid Chenogne där ca 60 tyska krigsfångar (ej SS) sköts ner efter att ha kapitulerat.

Trots initiala tyska framgångar och viss oreda inom de amerikanska styrkorna så tog amerikanarna kommandot i januari 1945. De utsatta förbanden kunde avlösas och förlorad manskap och förlorad material kunde ersättas i betydligt högre grad än vad tyskarna kunde göra. I synnerhet amerikanarnas luftherravälde och den ständiga tyska bränslebristen innebar att tyskarna tvingades blåsa av offensiven den 25 januari 1945.

Ardenneroffensiven pågick över ett stort område som även omfattade delar av Luxemburg. Men det är ändå Belgien och Bastogne som fått symboliserat offensiven och då i synnerhet Bastogne som var belägrat mellan 20 och 27 december men som ändå höll ut trots brist på förnödenheter och bitter kyla. Andra byar och städer som också drabbades var bl.a. Houffalize, Stomount, Trois-Point, Stavelot, St. With, Foy, La Gleize, Viesalm, Schumannseck för att nämna några.