Eben – Emael

Tidigt på morgonen den 10 maj 1940 inledde Tyskland sitt anfall mot Västeuropa. Angreppet kallades för Fall Gul och var först planerat att påbörjas redan på hösten 1939 men fick gång efter annan skjutas upp pga. väderförhållanden. Själva anfallet skulle ske på bred front genom Beneluxländerna. Ett särskilt viktigt och strategiskt mål var det starkt befästa fortet vid Eben-Emael och de tre broar som låg norr om fortet. Fortet låg längs den nyanlagda Albert kanalen som gränsade mot Holland, inte för att belgarna såg Holland som en potentiell angripare, utan mer för att man fruktade ett tyskt anfall mot Belgien genom Holland.

Fortet byggdes på en klippformation som hette Caster i utkanten av Eben-Emael. Det byggdes mellan 1931 och 1935 och det trekantiga fortet mätte ca 1000 x 700 meter och klippan mot öster vette mer eller mindre lodrätt ner mot Albert kanalen vilket på sätt och vis uteslöt ett anfall från flodsidan. Runt om hade det anlagts vallgravar vilket gjorde det svårt för en angripare att landvägen att angripa fortet. Inuti klippan hade det byggts tre våningar med plats för en ca 1200 man stark garnison och det fanns sjukhus, matsalar, mäss, logement, förråd, allt sammanflätat med förbindelsegångar. Fortets beväpning bestod av allt möjligt från kulsprutor till pansarvärnskanoner som kunde möta en angripare oavsett vilket väderstreck denne kom ifrån. Fortet var m.a.o. för sin tid ytterst modernt och sågs som mer eller mindre ointagligt.

Fortet hade också offensiv eldkraft i form av kanoner som bl.a. kunde beskjuta en angripare som närmade sig österifrån från Holland. Kanonerna gav också belgarna en möjlighet att förstöra de viktiga broar över Albert kanalen i fall dessa hotades. Broarna kom därför att bli lika viktiga mål som själva fortet och därför var det av största vikt att fortet erövrades innan de kunde skjuta sönder broarna och allvarligt hota den tyska frammarschen vidare in i Belgien.

Uppgiften att säkra och erövra fortet och broarna föll på tyska fallskärmsjägare under ledning av kapten Walter Koch. Tidigt på morgonen den 10 maj landade glidflygplan oupptäckta på toppen av fortet. Detta var något som de belgiska konstruktörerna inte hade räknat med och garnisonen togs därför med total överraskning. Fallskärmsjägarna kunde systematiskt nedkämpa det sporadiska motståndet de mötte med relativ enkelhet eftersom ingen hade räknat med att fortet skulle anfallas ovanifrån. Allt detta med minimala förluster. Ungefär samtidigt som fortet anfölls landade tyska glidflygplan med fallskärmsjägare vid tre broar norr om fortet, Kanne, Vroenhoven och Veldweltz med uppgift att säkra dessa innan de förstördes.

Vid de två sista broarna togs de belgiska försvararna med samma överraskning som vid fortet och broarna kunde säkras innan de hann förstöras. I händelse av tyskt angrepp hade de redan minerats, men dessa laddningar hann inte utlösas innan försvararna tvingades ge upp. Vid Kanne, som låg närmast fortet, hade försvararna förvarnats om ett föregående tyskt anfall och glidflygplanen landade dessutom lite för långt bort vilket gjorde att det så viktiga överraskningsmomentet gick förlorat. De belgiska försvararna hann därför att spränga bron innan de kapitulerade inför en övermäktig fiende.

På bara några timmar hade fallskärmsjägarna ockuperat och oskadliggjort ett strategiskt fort samt säkrat två viktiga broar. Tyskarna uppgift blev nu att hålla och försvara dessa fram till att den tyska 18:e armén nådde fram vilket de gjorde den 11 maj. För tyskarnas del blev anfallet en stor militär framgång. Av de ca 500 fallskärmsjägare som deltog i anfallet mot fortet och broarna förlorade tyskarna inte mer sex man och ca 20 skadades. Belgarna förlorade ca 60 man medan drygt 1000 togs till fånga. Den tyske befälhavaren vid anfallet, kapten Walter Koch, belönades senare personligen av Adolf Hitler med utmärkelsen Riddarkorset.