Eglfing-Haar

I Eglfing-Haar, i Münchens östra utkanter, ligger det en psykiatrisk klinik där läkare mellan 1940 och 1945 i nazismens tjänst mördade både barn och vuxna som bar på ärftliga och genetiska psykiska sjukdomar. Chefen för kliniken var doktor Hermann Pfannmüller som var en ivrig förespråkare att inte bara sterilisera människor med psykiska defekter, utan förespråkade också att de borde dödas av barmhärtiga skäl. Ett liv där en individ inte kunde försörja sig själv var inte ett värdigt liv och dessutom en belastning för staten som var tvungen att försörja dessa hjälplösa individer. De ansågs också vara skadliga för statens rasmässiga överlevnad om man tillät dem att obehindrat fortplanta sig.

På kliniken dödades mellan 1940 och 1945 329 barn genom att utbildade läkare och sjuksköterskor gav dem en överdos av sömnmedel. Mellan 1943 och 1945 mördades också 429 vuxna genom att medvetet ge dem mat med otillräckliga mängder av fett och protein som på sikt gjorde att de svalt ihjäl. Detta medvetna tillvägagångssätt övervakades och dokumenterades noggrant av kliniken och Pfannmüller själv följde intressant upp resultaten.

Själva kliniken bestod av flera byggnader som var utspridda över ett större område. Det upprättades två s.k. barnavdelningar (kinderfachabteilung) dit de barn som skulle dödas fördes. Det upprättades också två s.k. svältavdelningar (hungerhaus), en avdelning för män och en avdelning för kvinnor. Parallellt med dödandet bedrevs fortsättningsvis även vanlig psykiatrisk vård av dem som inte ansågs vara behov av dödshjälp och som kunde utföra enklare arbeten för sin egen försörjnings skull. Det fanns även en patologi där de som dödats obducerades. Detta var en viktig del för att kunna studera hur organen påverkats av händelseförloppet.

Mellan mitten på 1940 och mitten på 1941 transporterades ca 1900 patienter med tåg till Schloss Hartheim utanför Linz där de mördades i en för ändamålet speciell gaskammare. Den första transporten gick dock med buss i januari 1940 då ca 100 patienter skickades till Schloss Grafeneck i Baden-Würtenberg där de mördades i en liknande gaskammare. De anhöriga meddelades via brev innehållande en falsk dödsorsak och att kliniken beklagar bortgången av den anhörige.

Den här formen av dödshjälp (mord) pågick parallellt med den officiella dödshjälpen som kallades för T4. Skillnaden var att när den officiella dödshjälpen upphörde i augusti 1941 fortsatte den inofficiella ända fram till krigsslutet. Det huvudsakliga tillvägagångssättet var att patienterna gavs dödliga injektioner, bristfällig föda, gasades eller sköts. Det senare var mer vanligt i utanför det tyska rikets gränser såsom Polen och Sovjetunionen.