Lorient – Keroman

När Frankrike besegrades 1940 kunde tyskarna flytta fram sina ubåtsbaser närmare Atlanten. För detta ändamål började tyskarna under 1941 att bygga fem st. ubåtsbaser längs atlantkusten, Brest, Lorient, Saint Nazaire, La Rochelle och Bordeaux. Härifrån kunde ubåtarna direkt ge sig ut på havet i jakt på konvojer på väg mot Storbritannien. Konvojerna förde med sig både krigsmaterial och förnödenheter till det utsatta Storbritannien som fr.o.m. juni 1940 stod ensamma mot det nazistiska Tyskland. Tyskarna visste att konvojerna var en livlina för Storbritannien och genom att attackera konvojerna hoppades de på att strypa tillförseln av krigsmaterial och förnödenheter. Ubåtarna kunde ligga ute till havs i månader och när de kom tillbaka till sin hemmabas mönstrade besättningen av. Själva ubåtarna var ofta i behov av både underhåll och reparationer. Ubåtarna var dock väldigt utsatta för flyganfall och för att skydda dem så byggdes enorma bunkrar.

Den första ubåten (U 30) anlände till Lorient i juli 1940 och i september 1940 genomförde britterna det första flyganfallet mot Lorient. Detta fick tyskarna att inse behovet av att skydda ubåtarna och därför byggdes två stora underhållsbunkrar på land. Varje bunker kunde ta emot en ubåt och ubåtarna bogserades från vattnet till bunkrarna. Detta var dock inte tillräckligt utan i februari 1941 började tyskarna bygga mer omfattande bunkerkomplex. Ett byggdes uppmed floden Scorff, inte långt ifrån hamnen, med två st. fållor och plats för fyra st. ubåtar. Denna bunker kallades för Scorff och var färdig i augusti 1941.

Ett betydligt större komplex började byggas vid hamnen och kallades för Keroman. Keroman I var den första som byggdes och bestod av fem st. fållor. Keroman II började byggas i maj 1941 och bestod av sju st. fållor. Keroman I – II var torrdockor och ubåtarna vinschades upp via en ramp, ställdes på räls och vidare till respektive torrdocka där de genomgick underhåll och reparationer. Detta var en process som tog ca 90 minuter vilket gjorde dem oerhört sårbara för eventuella flyganfall. Keroman III började byggas i oktober samma år och bestod av sju st. fållor med direkt access till havet. Vid behov kunde dessa torrläggas. Även Keroman IV påbörjades på sommaren 1943 men hann aldrig att färdigställas. Förutom ubåtsbunkrarna byggdes även förrådsbunkrar, kraftstationer och verkstäder i anslutning till basen.

I Lorient var de 2:a och 10:e ubåtsflottiljerna baserade och basen var den största av de som byggdes i Frankrike. Detta gjorde att basen blev ett prioriterat mål för allierade flyganfall och basen utsattes också för upprepade flygbombningar. Keroman bunkrarna kom därför att förstärkas med extra tjockt tak för att kunna stå emot de största bomberna. Det byggdes också ett flertal luftvärn som försvarade basen vid flyganfall. Efter landstigningen i Normandie i juni 1944 hotades basen även från land och i början på augusti 1944 lämnade de flesta ubåtarna basen. Den sista ubåten lämnade Lorient i början på september.