Risiera di San Sabba


Efter att Mussolini störtats i september 1943 ockuperade tyskarna Italien och de av Italien tidigare ockuperade områdena. Omgående började den italienska armén att avväpnas och italienska soldater som inte anslöt sig till tyskarna sattes i läger. Ett sådant läger upprättades i Triestes utkanter i en f.d. fabrik (Risiera di San Sabba) där man tidigare tillredde ris. Lägret fick benämningen Stalag 339 men redan i oktober samma år blev lägret ett polisinterneringsläger (Polizeihaftlager) för gisslan, partisaner och judar som skulle deporteras vidare till läger i Tyskland och Polen. Före ockupationen var italienarna ovilliga att lämna ut judarna som var inom deras områden till tyskarna trots återkommande förfrågningar från tyskt håll. Först i samband med tyskarnas ockupation av Italien förändrades situationen för judarna som därmed riskerade att deporteras till förintelselägren i Östeuropa.

I oktober och november 1943 genomförde nazisterna razzior i Rom, Genoa och Florens varav judarna från de två sistnämnda städerna mördades i Auschwitz. Judar från Friuli deporterades via San sabba till Auschwitz. Ca 700 judar deporterades från San Sabba till Auschwitz, men en del hann aldrig deporteras eftersom de mördades i lägret. San Sabba var som ett litet koncentrationsläger i miniatyr, det fanns en kommendantur, uppsamlingsplats, logement, straffceller och verkstäder där man tillverkade skor. I april 1944 upprättade nazisterna ett krematorium på innergården för att kunna göra sig av med det stora antalet döda kroppar efter avrättade fångar. Krematoriet sprängdes i slutet på april 1945. Uppgifter gör också gällande att nazisterna använde en temporär gasvagn för att mörda fångar i San Sabba. Lägret befriades i krigets slutskede av jugoslaviska partisaner. 3000 – 5000 människor dog i fängelset men de flesta fångar som hamnade i lägret deporterades vidare.

När Operation Reinhardt hade avslutats i Polen i oktober 1943 skickades flera av dess ledande SS-officerare till Trieste, bl.a. chefen för Operation Reinhardt Odilo Globocnik som utnämndes till högste SS och Polisledare över området Operationszone Adriatisches Küstenland där Trieste låg. I egenskap av högste SS och Polisledare blev han den ytterst ansvarige för San Sabba. Andra framträdande personer från Polen var Treblinkas kommendant Franz Stangl, Sobibors kommendant Franz Reichleitner, Josef Oberhauser från Belzec (blev kommendant för San Sabba) och Christian Wirth som varit inspektör för Operation Reinhardt lägren och en utav de ledande personerna från nazisternas eutanasiprogram mellan 1939 och 1941.

Sammanlagt skickades ca 90 veteraner från Operation Reinhardt till Trieste. Deras erfarenheter från Polen kom väl till pass i Italien där en av deras uppgifter blev att organisera judeförföljelserna av de italienska judarna. Italien hade fram till att landet ockuperades av tyskarna i september 1943 kontinuerligt vägrat att överlämna judarna, men när Italien ockuperades försvann detta skydd. Men veteranerna från Polen fick också i uppgift att jaga partisaner och det upprättades en enhet som kallades för Einsatzkommando Reinhardt som i sin tur delades upp i tre kommandon E 1, E 2 och E 3. Av de dokument som hittats efter kriget vet man att dessa kommandon fängslade misstänkta partisaner och förde dem till San Sabba.

Nuvarande status: Delvis bevarat/raserat med museum (2011).

Adress: Giovanni Palatucci 5, 341 46 Trieste.

Att ta sig dit: Bil.

Kommentar:

Tidsmässigt passar förflyttningen av personal från Operation Reinhardt in i sammanhanget. Fångupproret i Sobibor i oktober 1943 kan sägas avslutade Operation Reinhardt och personalen blev tillgänglig för andra uppdrag. Precis som när eutanasiprogrammet lades ner på hösten 1941 sammanföll det med den problematik som uppstod i de överbefolkade gettona i Polen. Personal från eutanasiprogrammet förflyttades då till östra Polen för att medverka vid massmord av gettonas judar. Italien hade precis ockuperats och Himmler behövde folk med erfarenhet av judeförföljelser och detta sammanföll med avvecklingen av Operation Reinhardt.

Men Himmler kan även ha haft parallella anledningar till att förflytta framträdande personer från Operation Reinhardt till Trieste. Adriatisches Küstenland var ett farligt område att vistas i pga. partisanerna. Partisanerna var ökända för sina frekventa bakhåll och ovilja att ta några som helst fångar och tyskarna hade mycket goda skäl att frukta partisanerna. Vare sig Globocnik eller Wirth hade någon tidigare erfarenhet av partisaner som gjorde dem lämpade för uppgiften, däremot var deras medverkan i Förintelsen framträdande och Himmler hade kanske inte något emot om de försvann. Genom att förflytta dem till Trieste och jaga partisaner fanns det en stor risk att de skulle dödas och därmed skulle de inte kunna vittna om deras inblandning i Operation Reinhardt. Wirth dödades också mycket riktigt i ett bakhåll av partisaner i maj 1944. Globocnik begick självmord efter att han tillfångatagits i maj 1945.

Litteraturtips: Arad, Yitzhak: Belzec, Sobibor, Treblinka – The Operation Reinhardt death camps (1987).