Sandakan

Malaysia och Sandakan (Borneo) ockuperades av japanerna i mitten på januari 1942. Stadens namn ändrades då till Elopura. Ca tio kilometer utanför staden upprättades ett krigsfångeläger för australienska och brittiska krigsfångar som tillfångatagits vid striderna i och omkring Singapore. Här fick de arbeta med att bygga en militär flygbas. I början på 1945 när japanerna väntade sig en allierad landstigning beordrade kommendanten Susumi Hoshijima en evakuering av de kvarvarande fångarna inåt landet till en plats som heter Ranau. Fångarna tvingades i tre omgångar ut på en 250 kilometers marsch genom ogästvänlig djungel. Dessa marscher har kommit att kallas Sandakans dödsmarscher (Sandakans death marches). De första marscherna genomfördes mellan januari och mars 1945 och de tog i genomsnitt nio dagar att genomföra. Sjukdomar var vanligt förekommande och flera dog under marscherna eller strax efter ankomst av dysenteri. Av de 455 krigsfångar som började marschen överlevde bara sex stycken. Mellan februari och maj samma år dog 885 fångar i lägret till följd av undernäring och sjukdomar.

I slutet på maj påbörjades den andra omgången av evakueringen och japanerna rev i samband med denna lägret. Av de 536 krigsfångar som påbörjade denna evakuering överlevde bara 183 fångar. I början av juni 1945 skickades ytterligare ca femtio fångar iväg. Dessa kom inte längre än ca femtio kilometer innan de dog. I slutet på juli var det bara 40 krigsfångar vid liv i Ranau. Ingen av dessa överlevde kriget. Sammanlagt överlevde sex australienska krigsfångar kriget varav bara tre utav dem var i fysiskt tillstånd att vittna i rättegångar mot japanska krigsförbrytare. Sandakans kommendant Hoshijima anklagades för krigsförbrytelser och dömdes till döden och hängdes i april 1946. Uppskattningsvis dog ca 4000 indonesier, 1381 australiensare och 641 britter i eller under dödsmarscherna mellan Sandakan och Ranau.