Budapest getto

I mars 1944 försökte Ungern dra sig ur kriget genom att erbjuda de västallierade en separatfred. Hitlers reaktion på detta lät inte vänta på sig, för att försäkra sig om att Ungern inte drog sig ur kriget lät han den 19 mars ockupera landet. Som en kompensation tilläts den ungerske riksföreståndaren Milkos Horthy sitta kvar vid makten under förutsättning att han tillsatte en ny regering. Hitler skickade SS-Brigadeführer Edmund Veesenmayer till Budapest för att tillvarata de tyska intressena. I samband med ockupationen följde också Adolf Eichmann med sin stab till Budapest och påbörjade omgående de byråkratiska förberedelserna med att deportera ungerska judar till Auschwitz. När Tyskland ockuperade Ungern fanns det ca 750 000 judarna i landet som fram till dess inte hade behövt riskera att deporteras till förintelselägren, men som en konsekvens av ockupationen ändrades detta. Ungerska tjänstemän och ungersk polis samarbetade med tyskarna och deportationerna av judarna påbörjades i mitten på maj 1944.

De som drabbades först var judarna som befann sig på landsbygden, dessa samlades först upp i läger och sedan deporterades med tåg till Auschwitz. Det öde som drabbade judarna i Ungern uppmärksammades av omvärlden som utsatte Horthy för påtryckningar att stoppa deportationerna. Horthy förstod att tyskarna förr eller senare skulle förlora kirget och stoppade deportationerna den 6 juli 1944. Då hade ca 440 000 judar deporterats till Auschwitz varav majoriteten mördats. De kvarvarande ca 300 000 judarna, varav de flesta i Budapest, riskerade för stunden inte att deporteras till Auschwitz. Horthy utsattes också för påtryckningar från tyskarna att återuppta deportationerna men vägrade. En febril diplomatisk verksamhet bedrevs i Budapest av neutrala stater för att skydda judarna om det politiska läget förändrades till det sämre.

I oktober 1944 när den sovjetiska Röda armén närmade sig Budapest tog Horthy återigen kontakt med de allierade, men den här gången med Sovjetunionen. Tyskarna var dock Horthy på spåren och avsatte honom och hans regering den 15 oktober och ersatte honom med Ferenc Szalasi och hans fascistiska och antisemitiska Pilkorsparti. Därmed hamnade judarna återigen under en direkt fara av att deporteras. Deportationerna återupptogs också till en viss del, men inte till Auschwitz som höll på att avvecklas, utan judarna tvingades iväg på s.k. dödsmarscher mot den österrikiska gränsen för att sedan användas som slavarbetare. Det var även under den här perioden som den diplomatiska verksamheten gick in i sin mest intensiva fas för att rädda judarna från att deporteras. Neutrala stater förhandlade med representanter för både pilkorsarna och tyskarna, dels för att vinna tid men också för att judar med dokument skulle vara undantagna deportation.

I Budapests femte distrikt på Pest sidan upprättades ett s.k. internationellt getto som bestod av ett hundratal bostadshus som hyrdes av neutrala staters beskickningar i Budapest (ett trettiotal hyrdes av Sverige). Gettot omgavs inte av något stängsel och var egentligen helt olikt de getton som upprättades i övriga Östeuropa. De judar som hade försetts med dokument tilläts bo i dessa skyddade hus. Men de var nödvändigtvis inte säkrare än andra, men de hade betydligt större chans att klara sig undan pilkorsarnas razzior i jämförelse med de som inte hade några dokument som kunde styrka att de stod under någon neutral stats beskydd. När den sovjetiska Röda armén anföll Budapest blev det svårare och mer problematiskt att upprätthålla diplomatin och razzior genomfördes där judar med dokument hämtades och mördades intill den närliggande floden Donau. Hur som helst fann mellan 15 000 – 20 000 judar skydd i varierande grad i det internationella gettot.

I slutet på november upprättade pilkorsarna ytterligare ett getto i det sjunde distriktet på Pest sidan. Detta getto kallades för det centrala gettot och tanken var att där skulle de judar som inte hade dokument inhysas, sedermera även judarna från det internationella gettot. I början på december hade ca 60 000 judar fösts samman i gettot som omgavs av träplank för att förhindra in och utpassering. Levnadsförhållandena i det centrala gettot påminde desto mer om de östeuropeiska gettona om än inte att invånarna tvingades att arbeta. Men bristen på livsmedel och andra förnödenheter bidrog till att tusentals judar dog av de umbäranden som gettot innebar. Det fanns från pilkorsarna och nazisternas sida planer på att likvidera gettot, men detta övergavs av både politiska och praktiska skäl. Ca 2000 judar som dog i det centrala gettot ligger begravda på synagogan Dohánys innergård (synagogan låg inom gettots gränser). När den sovjetiska Röda armén befriade Budapest i februari 1945 fanns det mellan 60 000 – 70 000 judar i det centrala gettot. Sammanlagt fanns det ca drygt 100 000 judar i Budapest när det befriades.